Klara Tulpan, sex år

Titel: Klara Tulpan, sex år
Författare: Anna Dunér

Anna Dunér är trebarnsmamma och författare till bland annat Emilia-böckerna, Gud är alltid med, Något konstigt med mormor. Läs mer om Anna Dunér och hennes böcker på hennes hemsida.

Illustrationer: Carin Hesselstrand
 
Förlag: Librisförlag

I den här recensionen hamnar barnboken Klara Tulpan, sex år under Kristen Förälders lupp. En kapitelbok fullmatad med en sexårings vardag.

I all sin enkelhet är den fylld av sådant som en sexåring både tycker är spännande och igenkännande. Och med i Klaras vardag finns Gud. Han finns med vid aftonbönen, i kyrkan, när det är svårt och i form av kloka tankar som manar till eftertanke.

Klara Tulpans familj består av mamma, pappa och sex år äldre storasyster Helene. Klara ska snart fylla sex, sluta på sin förskola och ha sommarlov innan skolan börjar.

Det är mycket som händer i en sexårings liv, och det mesta hinns med i den här kapitelboken.

Kalas, lek, lära sig simma, få tänder, låtsasvänner, bästisar, att tappa bort mamma och pappa, att ha semester och att börja i skolan.

Alla känslor som ryms i en sexåring finns också med i boken, såsom ilska, sorg, besvikelse, glädje, hoppfullhet, förväntan. Även några tokigheter finns med och lockar till skratt.

Och invävt i berättelsen om Klara finns Gud. Här och där dyker tankar om Gud upp, som om det vore det självklaraste i världen. Kloka tankar varvas med ideér till hur man kan ha en bra relation till Gud, till exempel be om hjälp i svåra situationer, be en enkel aftonbön o s v.

När boken damp ner i brevlådan tänkte jag tyst för mig själv att min sexåring kanske inte kommer att gilla den. Han är en kille som pratar robotar och action från morgon till kväll, och Klara är ju en tjej som gillar prinsesslekar och dockor.

Men ack, så fel jag hade, han fullkomligt älskade boken! Han kunde känna igen sig i varenda liten mening i boken, och utbrast om och om igen:

-Samma som mig!

Och jag kunde bara hålla med, författaren har träffat mitt i prick när det gäller igenkännande.

Efter några kapitel tänkte jag att vi kunde läsa mer nästa gång, men det gick inte att föreslå det utan att barnen, min sexåring och min fyraåring, högt protesterade och ville höra mer. De fick inte nog av boken!

Boken känns enkel i och med att de vardagliga händelserna står för handlingen, men på något vis lockar författaren fram spänningen ur vardagen och det händer alltid något nytt hos Klara.

Ingen försköning döljer något, alla känslor får komma fram. Jag känner igen mig när klaras mamma blir orolig och arg, och mina barn känner igen sig när Klara inte får som hon vill, är ledsen eller bara jätteglad.

Och känslosamt blir det. När vi, efter att ha fått lära känna Klara genom nästan en hel bok, får vara med henne i skogen när hon tappar bort mamma och blir så rädd och ber till Gud om hjälp, då smyger sig en tår fram hos både mig och barnen.

Kort sagt: Boken Klara Tulpan, sex år berör, stor som liten, i all sin enkelhet. Och Gud får en plats både i boken och i tankar och samtal efteråt.

Uttdrag ur boken:

(Efter att ha tappat bort mamma och syster i skogen och blivit hittad igen)

På kvällen när Klara ska sova är det så mycket hon kommer att tänka på. Hon ligger i mammas och pappas dubbelsäng och mamma sitter bredvid.

-Vet du, säger hon till mamma, jag fick inte det jag bad om, för jag fick ingen katt när jag fyllde år. Men jag fick något bättre. En katt hade aldrig kunnat hitta mig, men det kunde Tasso!

-Ja, säger mamma, så är det nog ibland. Ibland när man inte får vad man ber om är det för att Gud vill ge en något ännu bättre.

Klara kurar belåtet ihop sig under täcket. Det är skönt att sova i en säng och inte på marken i skogen.

Recenserat av Jessica Strömberg