Lämnar du fältet fritt?

Ni som är affärsmän vet hur viktigt det är att investera för att få avkastning. Investera i tid, pengar, lokaler, marknadsföring etc. För det är när man satsar som man vinner. Samma sak för er som arbetar med jordbruk. Om man skall förvänta sig en skörd så måste man först så. Att inte bruka jorden alls är att öppna upp för vildgräset att växa. För gräset kommer. Det märkte jag tydligt här utanför i somras i vår trädgård. Vi gjorde om uppfarten lite för att lättare komma upp på vintern. Då fick vi jord över som blev en liten platå där vi kan ställa trädgårdsmöblerna. Alldeles i början var det bara jord. Men det varade inte länge. Snart blev det grönare och grönare.

Vi kan säga samma sak när det handlar om att fostra och leda våra barn. Att inte ge barnen det bästa av allt – tron på Jesus och den grund som tron bygger på och de gränser vi behöver, det är att släppa marken fri för vildgräset att växa. Att backa från sitt ansvar och låta andra sköta uppfostran. För det är så det blir i praktiken. Våra barn och ungdomar har en fantastisk jordmån. Men om inte vi sår det goda utsädet på den jorden kommer andra frön att leta sig dit. Det är en uttjatad lögn att vi inte skall påverka våra barn utan att de skall få välja själva. Det är helt enkelt ansvarslöst. Vi tror kanske att vi är goda när vi gör det, men istället är vi så totalt påverkade av den tid vi lever i, när vi tänker så. Vi tänker att vi är fria i tanken, men istället upprepar vi bara de impulser som den moderna eller postmoderna världen sänder ut. Som en repeater. Eller nickedocka. De tar inget ansvar. Och just att inte ta ansvar är en av vår tids kännetecken. Att utkräva ansvar – ja. Men ta ansvar – nej. Förenklat, visst, men ändå en röd tråd i vår tid. Och det är förödande när den röda tråden nu trasslar sig in i den kyrkliga topografin.

Om vi tänker att vi skall låta barnen få välja helt själva, så kommer andra i barnets omgivning att påverka barnet minst lika mycket. Oundvikligt. Kompisar, tiden, kulturen, artister etcetera. Om vi backar lämnar vi fältet fritt. Det är oerhört ansvarslöst mot våra barn. De blir inte friare för att vi backar, tvärtom, de binds av tidens strömningar så att de får än svårare att möta alla de tusentals intryck och vägval barnet eller ungdomen snart kommer att få möta. Men genom att impregnera barnet med Guds värderingar kan hon bli fri att stå emot både regnrusk och storm. Eller med en annan bild. Det är genom att plantera barnet i den bibliska jorden som hon får rötter ner till de livgivande källorna så att hon själv kan avgöra vad som är rätt och fel istället för att bli matad med tidens trender. Navigera utifrån en kompass helt enkelt. Men många unga kristna växer upp med en flackande kompassnål. Och det är inte de ungas fel. Men det är de som drabbas.

När barnet växer upp inleds samtidigt en process där föräldern måste släppa barnet. Som fågelmamman som får putta sina barn över kanten. Det är kanske minst lika svårt för föräldern som för barnet. Men det måste ske. Det innebär inte att du släpper ditt ledaransvar. Absolut inte. Men det går in i en ny fas. Du får leda på ett annat sätt. För dig som redan tidigare har planterat något i barnet under de tidigare åren har du något att bygga på. Barnet känner dina vibrationer. Din ungdom vet var hon har dig. (Om du nu själv lever i det du står för …) När din tonåring växer upp måste du släppa mer och mer. Men aldrig överge. Alltid finnas där. Men det du också kan göra är att ge barnet goda förutsättningar. Underlätta för din tonåring att komma in goda sammanhang etc. Men det viktigaste av allt tror jag är att du själv lever i det som du står för. Det är lättare sagt än gjort, men det påverkar mycket starkt, även om du inte ser det direkt. Genom det planterar du något i ditt barn som inte syns, men märks.

Att fostra är att forma. Inte att tvinga, styra och bygga tak där inte ditt barn kan växa. Tvärtom. Det handlar om att ge blomman näring, en god jord, en chans till att få stå i solens ljus och varsamt bli klippt av dig som sköter om blomman. Det är att ta ansvar. För vi fostrar till frihet!

Carl-Henrik Karlsson