”Jag är en orolig tonårsmamma”

Helén Jaktlund om att vara orolig tonårsmamma, trots 20 års arbete med ungdomar.

Hur lotsar man en 15-åring in i vuxenvärlden? Tonårstiden är oftast en svår prövning för både barn och föräldrar. Idag finns över två miljoner barn och ungdomar i Sverige.

Det är svårare att uppfostra sina egna barn än andras. Helén Jaktlund har i tjugo års tid tagit hand om ungdomar i Stockholm. Men hemma med 18-årige Felix och 16-årige Max är hon bara en vanlig orolig tonårsmamma.

Det hjälper inte att hon fått medalj av kungen för att hon är så bra på att ta hand om tonåringar. Helén oroar sig ändå för de egna sönerna. Kanske oroar hon sig ännu mer än andra föräldrar, eftersom hon vet vad som faktiskt drabbar unga killar och tjejer i dag. Depression, självdestruktivitet, droger, kriminalitet, promiskuöst sexliv och marknadens och samhällets enorma tryck på unga människor.

Nu är Max och Felix tack och lov av den lugna, stabila och väluppfostrade sorten. De vet ungefär var gränserna går och de vet också att mamma Helén har förlängda armar på varenda plats där ungdomar rör sig. Det är inte värt att utmärka sig. När pojkarna är på gott humör kan de till och med erkänna att de är rätt stolta över sin mamma.

Fast det är klart. Det finns andra stunder också. Att frigöra sig från sina föräldrar och hitta en egen livsväg är varje tonårings hårda kamp.

– Därför måste man låta tonåringar vila ibland, låta dem vara lite låga och inse att det är en ganska tuff period de ska gå igenom, säger Helén Jaktlund.

Kladdigt porslin kvarglömt vid datorn, klädhögar på golvet och obäddade sängar är inget som Helén Jaktlund ödslar krut på. Ibland tjatar jag lite bara för att jag vet att det är saker som är bra att kunna i vuxenlivet, men i jämförelse med andra saker ungdomar kan hitta på är lite vanligt slarv inte värt att ta strid för. Däremot är hon stenhård när det gäller tider. Hon vill veta var pojkarna är, med vem de är och när de kommer hem. Åker de bort har hon telefonkontakt. Nya kamrater får också finna sig i att bli utfrågade lite extra. Jag talar alltid om vad jag tycker. Jag vill inte att de röker, dricker eller sover över hos tjejer. I slutändan är det ändå de själva som bestämmer, men jag måste stå för normerna.

När det gäller pengar har Helén inte varit lika restriktiv. Vid fyllda 15 år har pojkarna fått sitt eget barnbidrag och det ska i princip räcka till deras utgifter. Det händer att jag hjälper till att betala vettiga saker, som vinterskor och jackor. Vill de däremot ha en extra skjorta bara för att den är snygg, får de betala själva.

I hela sitt vuxna liv har Helén jobbat med ungdomar. Den ideella organisationen ”Morsor på stan” var hon med och initierade redan 1990. Hon har också sedan tonåren arbetat i Filadelfiakyrkan i Stockholm med ungdomar och med det som i dagligt tal kallas socialt arbete. Hennes egna söner är dock inte aktiva i församlingen.

– Det är min sorg, den måste jag bära. I och med att deras pappa och jag skilde oss för sju år sedan har det varit svårt för mig att kontinuerligt uppmuntra dem att gå till kyrkan. De har aldrig kommit in i något kamratgäng i församlingen. På somrarna och på sportloven har det varit enklare att få med dem på läger. Helén är glad över att det funnits engagerade ledare på lägren, som sönerna fortfarande har kontakt med. Tonåringar behöver vuxna de kan vända sig till med privata svåra livsfrågor, sådant de inte kan diskutera med mamma eller pappa.

– Som tonårsförälder får man inte vara för nyfiken. Barnen måste ha en privat sfär, där man inte rotar.
Hon skrattar och säger att hon självklart är nyfiken. Hennes barn är hennes närmaste och hon vill veta allt. Samtidigt inser hon att hon är deras mamma, inte deras bästa kompis. Hennes uppgift är att föbereda dem för vuxenlivet, inte att gå brevid dem hela tiden.

Att bara delvis ha vårdnaden om barnen har gjort henne tacksam för de veckor då hennes skor får sällskap i hallen, då en träningsväska fallit ner i ett hörn och en innebandyklubba ligger vilsen och övergiven mitt på vardagsrumsbordet.

– Att ständigt längta efter barnen gör mig tolerant mot småsaker. Självklart försöker vi dela på arbetsuppgifterna. Jag vet att de kan laga mat, diska och tvätta, men jag kräver inte deras arbetsinsatser in absurdum. För Helen är det viktigare att samtala.

Text: MAJKEN-ÖST SÖDERLUND

Detta är en artikel hämtad från Svenska Journalen (Nummer 9, 2007), en bilaga till tidningenDagen.