Den livsnödvändiga kärleken

Hur skulle jag orka finnas till om jag inte visste att Gud älskar mig trots alla mina brister, trots att jag gör fel, syndar och misslyckas?

På samma vis vill jag älska mina barn och visa dem det tydligt så att de vet att jag älskar dem, trots att de felar, syndar, biter storebror, slåss, ljuger och hittar på allehanda tokigheter. Det låter lätt som en plätt, men efter sömnlösa nätter, stress, makaroner över hela golvet, gnälliga barn som drar i mig, syskongräl på syskongräl, ja då är det inte så lätt att visa kärlek. Fram kommer istället irritation, skrik och gorm…. Men man får ta vara på dom där stunderna då barnen helt plötsligt kommer överens och ger mamma och pappa blöta ketchup-pussar. Då de är så där strålande underbara. Då man verkligen kommer på hur mycket man älskar de små liven. Helt enkelt göra sitt bästa, och försöka visa barnen kärlek trots all trötthet och gräl.

Vad vore vi utan Guds kärlek? Kärleken är så viktig, så nödvändig, och den genomsyrar hela bibeln, hela evangeliet.  Jag vill låta den genomsyra hela min familj, hela mitt liv. För vad vore våra barn utan den livsnödvändiga kärleken? Och tänk vad en kram kan betyda, efter ett gräl. En enkel liten kram. En kram som säger mer än tusen ord. Att jag älskar dig fast vi grälat.

Gud älskar mig, trots mina brister, och jag älskar mina barn trots deras brister.