Att vara en kristen förälder!

Läs Ulrika Algesunds tänkvärda tankar och funderingar kring det kristna föräldraskapet

Är det någon skillnad på att vara det eller att bara vara förälder? Jag tror att svaret är både ja och nej. Att bli gravid och få bära ett barn i sin mage under 9 månader och för första gången känna att den sparkar och rör sig är ett under vare sig man är kristen eller inte. Men är man kristen och tror att barnet man väntar är en Guds gåva blir lovsången och tacksamheten så otroligt stor till vår Skapare. Själv så tittade jag och min man på Lennart Nilssons film om hur ett barn blir till när vi väntade vår första dotter. Vi spelade in alla filmerna som visades på tv och tittade en snutt var tredje vecka för att se hur vårt barn såg ut och hur hon växte i min mage. Hur man kan se detta, vara gravid och inte tro på en god Gud är för mig obegripligt.

Innan vi fick barn tänkte jag ofta på vad viktigt det skulle vara att vi bodde vid den bästa skolan och den mest barnengagerade församlingen när vi fick barn. Nu bor vi i Nykvarn i ett område med hus, parhus och radhus som ligger ganska tätt. Ingen bilväg finns utanför, så det är bara att öppna dörren så har man lekparken där. Det har verkligen varit ett helt perfekt ställe att vara föräldraledig på och nu när vår stora tjej börjat få gå ut själv och går till kompisar några hus bort så känns det jättebra. Men hur blir det när det är dags för skolan? Är detta den bästa skolan för våra barn? För någon vecka sedan kunde man i vår dagstidning läsa att det såldes knark på en av de tre skolorna. Skall våra barn gå då? Det är också väldigt stora barngrupper med klasser på över 30 elever. Kommer läraren kunna se våra barn och deras behov? Antagligen är detta funderingar som många föräldrar har i vårt land och vem vet om det är bättre i en annan del av landet? Kanske det bara är att acceptera att läget i våra skolor är så här nu och framöver. Som mamma känner jag ett otroligt starkt behov av att försöka utrusta våra döttrar för att klara av denna skolsituation. Redan på förskolan där vår äldsta dotter går märks det ju stor skillnad på barngrupperna från 90-talet när jag själv arbetade på en kristen förskola. Då hade vi 12 barn och var 3,5 vuxna och då var hälften över 3 år. Nu är det 15 småbarn på ibland 3 vuxna. Till hösten börjar vår stora dotter på syskonavdelningen och då blir det ännu fler barn per vuxen men vi kan bara hoppas och be att hon klarar av det och att hon hinner bli sedd och bekräftad.

En annan sak med förskolan är att barnen snabbt lär sig både det ena och det andra. Innan jag fick barn hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle prata med mina barn om spöken och monster så skulle de ju inte heller behöva bli rädda för dem och inte våga sova. Nu vet jag att det inte går att undgå sådant. Det finns överallt, på tv-program för barn, i filmer som Pippi, Alfons, i böcker med Pelle svanslös och Madicken. Det går inte att undgå, så redan i dessa unga år blir bibelordet om att vi skall leva i världen men inte av den en sanning. Gud bevara och beskydda våra barn.

Esther som är 3,5 år fick för någon månad sedan sin första Barbiefilm av sin pappa när de var på leksaksaffären. Jag var med så jag stod länge och läste och valde bland de olika filmerna som fanns. Till slut stannade jag för en som handlande om tre prinsessor och deras vänskap. Vi var i Norrköping när hon fick filmen så vi satte på den i den bärbara DVD:spelaren när vi skulle köra hem. Efter ett tag insåg jag hur otroligt läskig den var för vår dotter så jag var tvungen att sitta med vriden nacke i 1,5 timmar som filmen varade för att se vad vår dotter tittade på. Det kom en ond häxa och hennes otäcka drake som ville förstöra vänskapen mellan prinsessorna och kampen mellan det goda och det onda var i full gång. Jag funderade både en och två gånger på om jag skulle stänga av filmen eller låta henne titta klart fast att jag såg att hon var rädd. Några dagar senare när jag skulle hämta Esther i förskolan lekte hon med två av sina bästa kompisar uppe i en skogsdunge. Vad leker ni?, frågade jag glatt. Vi leker att vi är förtrollade häxor…

Då insåg jag att detta tillhör vardagen och att jag istället måste utrusta och lära Esther att det finns både en god och en ond makt och att Jesus som bor i hennes hjärta ALLTID är med henne och vill henne väl. På kvällarna brukar vi fråga Esther vem hon vill att vi skall be för och då räknar hon nästan alltid upp många av sina vänner och hela deras familjer. Det känns så bra att hon tycker det är viktigt att be för dem. Ibland när vi själva har bråttom och kanske glömmer bort bönen säger Esther: -Men mamma vi måste ju be för NN och hennes lillasyster och mamma och pappa. Vid ett flertal tillfällen har hon också sagt personer som vi inte alls pratat om eller träffat på länge och bara efter någon dag har vi fått bekräftat att just denna person behövt extra förbön av olika orsaker. Tänk att Gud redan kan ha användning för vår dotter. Då är det så otroligt härligt att få vara en kristen mamma, och jag blir både rörd och stolt.

För en vecka sedan fick jag och min man äntligen en chans att gå på ett bra kvällsmöte i Katarina kyrka där det var OAS-möte. I bilen på vägen till mormor där vi skulle lämna av Esther säger hon:- Mamma, vet du , Jesus, han kunde inte förvandla mjölk till vin. Han kunde bara förvandla vatten till vin. Sedan tittade hon vidare på sin film på DVD:n. Till saken hör att hon just nu bälgar i sig mjölk så fort hon är det minsta törstig. Men att det inte var mjölk Jesus kunde fixa visste hon men att han kan göra under vet hon. Innan vi kom fram så hon även :- Mamma, om Jesus kommer, då kommer jag att säga hej till Honom. Jag blev så glad i mitt modershjärta över denna sista kommentar för det visar att hon verkligen är redo för att Jesus kan komma och att det är en verklighet för henne. Vi läser mycket om Jesus för henne i böcker och hon tittar även på alla Hanna Barbera-filmerna. När hennes kompisar kommer hem är det ofta dessa filmer som hon föreslår att de skall titta på. Tänk vilken evangelist, hon skäms inte för evangeliet. Jesus från Nasaret kanske inte är den första film jag skulle föreslå om en ny kompis kom hem till mig och vi skulle titta på film. Varför är det så för mig men inte för min dotter? Den frågan skall jag fortsätta att fundera på.

Tillbaka till rubriken. Jag och min man kommer att fortsätta samtala om vad vi tycker är viktigt när det gäller vår familj.Vi kommer att prata om vad vi vill ge till våra barn, hur vi försöka rusta dem för denna världen, vad det är för regler som gäller i vår familj osv.
Det är inte alltid så lätta frågor och det är inte heller alltid så lätt att få tid att kunna avsätta för dem. Eller är det så att det är ett val att prioritera bort annat och avsätta tid för dessa frågor? Att vi som vuxna är ett team som MÅSTE samarbeta är vi helt överens om och vi ber om Guds beskydd över vårt äktenskap och hela vår familj. Samtidigt tackar vi vår stora och kärleksfulla Gud att vi fått nåden att uppleva äktenskapet och familjelivet och fortsätter att be om Guds ledning. Barnen kommer att växa och bli större och våra frågor, bekymmer och böner kommer att förändras men Gud är densamme igår, idag och i evig tid och vi vill fortsätta att försöka underordna oss Honom.

Ulrika Algesund