Siffran på ryggen

FÖR NÅGRA ÅR sedan ringde en lärare från en skola neråt Småland. Hon sa att de ville ha hjälp av någon utifrån, någon som inte kände eleverna.

  I både fyran och femman var detta en väldigt positiv klass. Men så i sexan kom en ny tjej till klassen. Hon var en stark ledare som lyckades få alla de andra med sig. Som offer utsåg hon den snällaste flickan i klassen. Tidigare var detta en av de mest omtyckta, väldigt söt och både ambitiös och duktig i skolan. Plötsligt blev hon totalt utfryst. Nu har det gått så långt att flickans föräldrar kontaktat rektorn, de känner inte igen sin dotter längre. Hon gråter och vill inte gå till skolan.

  En dryg vecka senare kom jag till klassen. Läraren berättade att alla eleverna fanns där. Jag började med att prata en stund om mobbing, försökte förklara hur det känns att vara utsatt och vad det är som gör att vissa behöver ha någon att mobba. Sedan gjorde vi två saker:

  Det första var att jag bad allihop gå ner och ställa sig med ansiktet mot bakre väggen. Sedan plockade jag fram en pappersbunt med olika siffror. Och så satte jag en siffra på var och en av elevernas ryggar med hjälp av vanliga klädnypor. Efter det fick eleverna vända sig mot mig igen.

  -Nu har ni alla fått en siffra på ryggen, började jag. Siffran du fått talar om din status, din rang, ditt värde. Högst rang i den här övningen är tio och lägst är ett.

Genast såg jag reaktionerna. Eleverna sneglade på varandras siffror. Vissa började fnittra lite i smyg.

  -Ni ska nu få gå runt och prata med varann, fortsatte jag. Innan du börjar prata vill du kanske veta vad detta är för sorts människa. Därför är det bra om du vänder på dem och tittar vad de har för siffra på ryggen. Om de har en hög siffra kramar du givetvis om dem och är både trevlig och snäll. Har de däremot en låg siffra behöver du kanske inte ägna så mycket möda åt dem …

  Alldeles uppenbart behövdes inga fler instruktioner. Genast satte klassen igång. Läraren och jag stod i var sitt hörn och registrerade vad som hände. Innan en elev gick fram till någon annan tittade de alltid på siffran som fanns på ryggen. Reaktionen som sedan följde gick inte att missa. Den som fått en hög siffra fick många kramar och glada kommentarer, de som hade en låg lämnades som regel utan vare sig en blick eller ett ord. Nu och då sneglade jag bort mot läraren som iakttog händelseförloppet med spänd uppmärksamhet. Efter tre minuter bröt jag övningen och så lät jag eleverna placera sig efter den siffra de trodde de hade. Tiorna fick ställa sig längst till vänster, femmorna någonstans i mitten och ettorna längst åt höger. Det var märkligt att se. Ingen hade talat om för någon vilken siffra de hade. Ändå träffade nästan alla rätt. Åttorna, niorna och tiorna, de som fått alla ryggdunkar och snälla ord ställde sig långt åt vänster medan tvåorna och ettorna, de som behandlats som luft, stod till höger.

  Då lät jag eleverna berätta sin känsla. Tiorna tyckte det var en jättekul övning, femmorna menade att den var okej medan ettorna sa att den var hemsk. Ingen brydde sig om dem, ingen sa något när de försökte ta kontakt.

  -Är det så här? frågade jag. Har vi människor en sorts osynlig siffra på ryggen, en siffra som talar om vår status och vårt värde?

  Det var tyst ett par sekunder. Sedan räckte en av killarna upp handen.

  -Ja, sa han. Precis så här är det!

  Jag nickade.

  -Det tror jag också.

  Jag lät eleverna sätta sig ner, alla utom en av killarna. Han fick komma fram och ställa sig bredvid mig.
-Du behöver ingenting göra, sa jag. Ingenting säga. Bara stå kvar och försöka leva dig in i hur det skulle kännas ifall detta var på riktigt.

  Killen nickade. Lugnt stod han framme vid katedern och såg på mig.

  -Tänk dig att vi går i samma klass, du och jag, fortsatte jag. Klockan är tjugo i åtta. Du är ensam på skolgården när jag kommer mot dig. Som du kanske märker är vi inte bästa kompisar.

  Killen nickade. Jag stoppade händerna i bakfickan och gick emot honom ungefär som en jämnårig mobbare skulle ha gjort.

  -Vad är det för ful jacka du fått på dig? utbrast jag med spelad tuffhet. Hela du är ful och du äcklar mig!

  Och så gick jag därifrån.

  -Hur kändes detta? frågade jag sedan.

  Killen ryckte på axlarna.

  -Inte särskilt kul, kanske, sa han. Men jag klarar det. Det var inte så farligt.

  -Okej, sa jag. Kan du stanna kvar och känna efter om detta är annorlunda.

  Jag tog fram en annan kille från klassen, förklarade att han inget skulle göra eller säga. Bara hänga på mig.

  Tillsammans gick vi bort mot killen och så gjorde jag exakt likadant som jag gjorde förra gången, då jag var ensam. Sedan frågade jag om det var någon skillnad.

  Han log mot mig och nickade.

  -Detta var mycket värre, sa han. Nu var ni ju två.

  -Vi ska göra det en gång till, sa jag.

  Den här gången tog jag med mig halva klassen. Femton stycken, både tjejer och killar stod bakom mig när jag för tredje gången upprepade frasen om hans fula jacka. Sedan frågade jag honom hur detta kändes.

  Killen stirrade förbluffad på mig. Han fick knappt fram orden.
-Det var hemskt, utbrast han. Det var verkligen jättehemskt!
Då vände jag mig mot de andra femton.

  -Har ni sagt någonting elakt?

  De skakade på huvudet.

 -Ändå var ni med. Säger ni ingenting, protesterar ni inte så är ni med. När jag var ensam multiplicerades det jag sa med ett. När vi var två multiplicerades det jag sa med två. Nu var vi femton stycken och plötsligt multiplicerades mina ord med femton. Även om ni ingenting sa och ingenting gjorde så var ni med ändå!

  Det var tyst i klassen, alldeles tyst. De femton gick och satte sig. Det kändes i atmosfären att eleverna förstått vad jag menade.

Ett par veckor senare låg det ett brev i brevlådan hemma. Det var från läraren i klassen jag besökt.

  -Tack för lektionen du gav oss, skrev hon. Redan timmen efter fick vi ett fantastiskt samtal om vad som hänt med klassen sedan den nya tjejen började. Både killarna och tjejerna var med och pratade. Sedan dess har det blivit helt annorlunda. Det känns som jag fått tillbaka min gamla klass. Den utsatta tjejen är med igen. Problemet vi fått är möjligen att den nya tjejen sjunkit i status, men det tror jag vi kommer att klara.

  Sedan fanns det ett Ps:

  -Jag vet ju att du inte visste vem som var vem. Därför känns det lite extra speciellt att du gav den mobbade tjejen en tia och den som utsatte henne fick en etta.

 

Bibeln – GT PRED 9:11-12

Vidare såg jag under solen: det är inte de snabba som vinner loppet, det är inte de tappra som vinner striden, det är inte de visa som får bröd, inte de kloka som blir rika, inte de kunniga som har framgång: allt är tillfällighet och slump. Människan vet inte när stunden är inne.

Bibeln – NT I TIM 6:17-19

Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver. Säg åt dem att göra gott, att skaffa sig en rikedom av goda gärningar, att vara frikostiga och dela med sig. Så kan de samla en skatt som är en god grund för den kommande tiden och vinna det verkliga livet.

 

Fundera vidare

Går vi människor omkring med en osynlig siffra på ryggen som talar om vår rang och vårt värde? Hur får vi i så fall den siffran? Vad bestämmer vilken siffra vi fått? Går den att ändra? I så fall – hur? Har vi alltid samma siffra eller varierar den beroende på vilken grupp vi befinner oss i?

Har andra människor också en siffra i våra ögon? Hur avgör vi vilken siffra de har? Behandlar vi människor olika beroende på vilken siffra de har?

Tror du att det finns någon grupp där alla har samma siffra? Är det i så fall bra? Om inte – varför?

 

Psalm svps 702

Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång, jag vill tacka med skönaste ord för din kärlek och nåd som är gränslös, jag vill tacka för allt gott du gjort.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.

Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig är min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.

 

Bön

Gud, jag är annorlunda! Som en blixt från en klar himmel fattade jag det plötsligt. Det är skrämmande för jag är ju inte som de andra. Jag är avvikande, med allt vad det innebär. Men så tänker jag ibland att det kanske är tvärtom, att majoriteten är annorlunda. För de är ju inte som jag. Och Du ville ju ha mig i Din skapelse!

 

Citat
Skogen skulle vara mycket tyst, om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.
HENRY VAN DYKS

 

Alla människor är lite konstiga, utom du och jag, och till och med du är lite konstig …
ROBERT OWEN

 

Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet.
MARTIN LUTHER KING

 

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia
Verbum Förlag Webbutik