Pappa finns utanför

När jag var liten bodde vi i Stockholm. En eftermiddag kom pappa inrusande genom ytterdörren.

  -Torgny, ropade han. Skynda dig och kom! Det hördes att han var upprörd. jag reste mig och sprang ut i hallen. jag tror jag var sju år då.

   -Du måste följa med ut! Gunnars mamma är utelåst på balkongen. Deras lillebror är ensam i lägenheten och gasen står på.

   Direkt förstod jag läget. Gunnar bodde på första våningen i huset bredvid. Han var ett par år yngre än jag och hans lillebror hade ännu inte fyllt två. De hade gasspis precis som de flesta i Stockholm på den tiden. Varje år hände det olyckor när folk glömt av eller varit oförsiktiga med gasen. Alla visste hur oerhört farligt det var när gaskranen skruvats på. Då räckte det att någon rörde vid ett av spisvreden för att den giftiga gasen skulle strömma ut i lägenheten. Ett par minuter var nog för att döda alla som vistades i huset. Nu fanns en liten tvåårig pojke ensam i lägenheten och gaskranen stod på.

   Vi kom ut på gården, pappa och jag. Gunnars mamma fanns ute på balkongen. Varenda människa kunde se att hon var i panik. Ett par andra vuxna hade stannat till nedanför men ingen verkade kunna göra något för att hjälpa henne.

  -Kom, sa pappa till mig. Vi sprang bort till andra sidan huset. jag såg att toalettfönstret var upphaspat, en liten fönsterglugg nästan tre meter upp. En vuxen skulle aldrig kunna ta sig in genom den gluggen, men jag visste att jag kunde. Vi hade ett likadant fönster hemma och jag hade krupit in och ut där flera gånger.

  Pappa skulle just lyfta upp mig när han plötsligt hejdade sig.

 -Vänta lite, sa han. Och så rusade han upp i vår lägenhet igen.

  Minuten senare kom han tillbaka med en yxa.

  -Vad ska du med den till? frågade jag.

  -Hela lägenheten kan vara fylld med giftig gas, svarade han allvarligt. Om du inte skulle lyckas komma ända fram till balkongen. I så fall ska du veta att jag hugger sönder ytterdörren.

  Då först började jag förstå att det jag nu skulle göra kunde vara både farligt och hemskt. Pappa satte sig på huk framför mig och såg djupt in i mina ögon.

  -När du kommit in i badrummet kliver du ner på badkarskanten. Sedan går du rakt igenom badrummet och ut i hallen. Deras lägenhet ser precis ut som vår. Fortsätt bort till vardagsrummet. Där öppnar du balkongdörren så att Gunnars mamma kan komma in. Det är bara det du ska göra. Öppna balkongdörren. Titta dig inte omkring. Kanske finns det hemska saker där inne.

  Jag minns att jag såg på honom.

  -Menar du Lennart? frågade jag.

  Pappa nickade.

  -Gunnars lillebror kan ligga någonstans på golvet. Ser du honom så gör ingenting. Du ska bara öppna balkongdörren. Det är allt. Förstår du?

  Jag sneglade upp mot toalettgluggen och nickade. Pappa tog mig under armarna och lyfte upp mig på sina axlar. Jag fick ställa mig på dem. Försiktigt reste jag mig upp. Om jag sträckte på mig nådde jag fönstret. Öppningen var verkligen liten. Pappas fingrar skulle aldrig ha kommit in. Jag däremot lyckades med att få in ett par fingrar och så petade jag undan haspen. Sedan var det bara att skjuta upp fönstret.

  -Bra, utropade pappa. Nu klättrar du in.

  Pappa tog mina fötter i sina händer och lyfte mig så högt det bara gick. Jag fick in armarna genom gluggen och lyckades häva mig in. Där hejdade pappa mig.

  Torgny, sa han. Gasen varken syns eller luktar. Du kan inte känna om lägenheten är fylld av gas. Försök andas så lite du bara kan.

  Jag nickade och knep ihop läpparna. Sedan vek jag in benen och vände mig mot badrummet. Ett par sekunder tvekade jag. Det var alldeles tyst i lägenheten. Jag undrade vad som egentligen fanns där inne. Försiktigt kasade jag ner och ställde mig på badkarskanten. Därefter klev jag ner på golvet. Hjärtat bultade hårt i bröstet. Redan mitt på badrumsgolvet var jag tvungen att ta mitt första andetag. Jag undrade om det kunde vara gas. Efter ytterligare ett par steg sköt jag upp dörren till hallen. Där tog jag andra andetaget.

  Allt var så kusligt tyst. Jag ville ropa på Lennart, jag ville vrida huvudet och se om han fanns i hallen. Ändå vek jag av mot vardagsrummet. Dörren dit stod öppen. Redan ett par steg in såg jag balkongdörren. Bakom den stod barnens mamma. Hennes ögon var på väg att sprängas av ängslan och skräck. Jag tog ytterligare några snabba steg, drog upp handtaget och sköt upp dörren. För en sekund möttes våra blickar.

  -Tack, ropade mamman. Tack så mycket!

  Samtidigt vräkte hon sig förbi mig och in i lägenheten. Ett ögonblick stod jag kvar utan att riktigt veta vad jag skulle göra. Då hörde jag henne skrika inifrån köket. Utan att tänka vände jag tillbaka in. Jag hörde hur hon ropade Lennarts namn. När jag kom ut i köket såg jag pojken sitta på golvet. Vartenda skåp hade han öppnat. Hela köksgolvet var täckt av kastruller och grytor, vispar och lock. Pojken levde och såg ut att ha hur roligt som helst. Gasspisen däremot hade han inte rört. Det betydde att det inte fanns någon gas i lägenheten. Vi öppnade för pappa, han och mamman pratade en stund. Sedan gick vi tillbaka hem. Där berättade pappa och jag för resten av familjen vad som hänt. Mycket mer blev det inte.

  Senare samma kväll ringde det på vår dörr. Utanför stod Lennarts pappa och mamma. I famnen höll pappan den största chokladkartong jag någonsin sett. Den räckte han över till mig.

  -Hur vågade du gå in i lägenheten? utbrast han. Du visste ju inte vad som fanns därinne. Hela lägenheten kunde ju ha varit fylld av gas.

  -Äh, sa jag och tittade på min pappa. Det var inte så farligt. Jag visste ju att pappa fanns utanför. Om jag inte öppnat balkongen skulle han huggit sönder ytterdörren.

  Det har gått många år sedan detta inträffade. Ändå händer det nu och då att jag påminns om den kusliga känslan när jag satt uppe i badrumsgluggen och vek in benen mot den tysta lägenheten. Jag visste verkligen inte vad som skulle möta mig därinne. Ändå var jag tvungen att gå in och göra det som helt enkelt måste göras. Så kände jag den gången och så har jag nu och då känt det som vuxen också. Livet är inte alltid enkelt. Ibland måste vi göra saker som är både farliga och svåra. Aldrig glömmer jag känslan när jag tog klivet ner på badkarskanten för att gå in i en tyst lägenhet. Samtidigt minns jag en sak till. Tryggheten, den oerhörda trygghet som låg i vetskapen att pappa fanns utanför med sin yxa i handen. Numera tror jag inte det handlar om en yxa och en låst dörr. I verkligheten tänker jag att det snarare rör sig om ett draperi eller kanske en mycket tunn hinna. Mer tror jag inte det är som skiljer den synliga världen från den osynliga. Vi behöver inte vara rädda, vad som än händer och vilka situationer vi än måste ge oss in i. Gud finns bakom det tunna draperi som skiljer vår värld från den osynliga. Han följer varje steg vi tar. Och han är ständigt beredd att gripa in.

Bibeln – GT 1 mos 28:12-16

I drömmen såg Jakob en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden orden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han. ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!”

 

Bibeln – NT MATT 28:16-20

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

 

Fundera vidare

Tror du att det faktiskt finns en osynlig värld? Hur tänker du dig i så fall att den världen ser ut? Varför märker man så lite av den? Eller gör man inte det? Om nu Gud är så nära att bara en tunn hinna skiljer honom från oss – vad skulle det få för konsekvenser för dig? För ditt liv? För andra människor? Har du mött någon som haft en trygg tro? Hur har det känts? Och märkts? Hur får man en sådan tro? Skulle du själv vilja ha en sådan tro? Varför? Varför inte?

 

Psalm   798

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.

Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand. Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort, och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär. Som luften sluter om varenda dal och höjd,

som vattnet fyller ut de stora havens djup: Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, vart än jag går. För varje andetag är ditt: Du bor i livets mitt.

 

Bön BÖNBOKEN FRÅN CERNE

Må Gud Fadern välsigna oss.

Må Kristus ta hand om oss.

Må den heliga Anden upplysa oss alla dagar i vårt liv. Må Herren beskydda och bevara oss till kropp och själ. Nu och för alltid, och i evigheters evigheter.

Amen

 

Citat

Gud har inte lämnat mig ensam och han ska inte lämna mig ensam.
Anne Frank

 

Den som har Gud på sin sida är alltid i majoritet.
John Knox

 

Det finns tre stadier av bön. Det första är när bönen bara uttalas med läpparna.
Det andra är när själen genom viljeansträngning fixerar sin tanke vid Gud.
Det tredje är när själen finner det svårt att vända sig från Gud.
Muslimsk Sufi

Under ytan II
Torngy Wirén
Cordia