Några blivande studenter

DET VAR i mitten av maj. Trehundrafemtio blivande studenter hade samlats i aulan på den gamla anrika gymnasieskolan. Rektorn höll ett inledande tal om livet efter skolan. Sedan kallade han upp gästerna på scenen, en efter en. Sju personer hade man bjudit in, människor med olika bakgrund och var och en fick tio minuter på sig att ge studenterna några råd och viktiga ord på vägen.

  Första personen var en kommunpolitiker. Han talade om varje medborgares plikt att göra det här samhället lite mänskligare att leva i. En avdelningschef på arbetsförmedlingen kom efter. Hon använde sina tio minuter åt att tala om hur man hittar ”sin” uppgift, ”sin” utbildning, ”sitt” jobb. En familjerådgivare pratade om goda relationer och gav en del tips hur man ska få sitt förhållande att fungera. En bankjurist talade om olika lagar i samlevnaden och gav råd hur ekonomin ska gå ihop när man flyttar hemifrån. En polis talade om alkohol och droger och vikten av att alltid ha kontroll över sina handlingar. En sjuksköterska pratade om kost och hälsa. Som sista person fick jag stiga upp för att ge de blivande studenterna några tankar kring livet.

  Jag började med att rita ett långt, vågrätt streck på tavlan framme vid scenen. Längs strecket skrev jag siffror, började med noll, fem, tio, femton och tjugo. Mitt på strecket kom trettio, fyrtio och femtio. Mot slutet av den vågräta linjen skrev jag sextiofem och åttiosju.

  -Detta, började jag, är en sorts livslinje om nu livet får bli långt —födelse och barndom, ungdom, vuxenliv, pensionering och ålderdom. Jag skulle vilja fråga er när under livet ni tror att det är som jobbigast och svårast att vara människa?

  Eleverna satt tysta några sekunder. Sedan var det en tjej som räckte upp handen.

  -Tonåren är rätt jobbiga, sa hon.

  Då tog jag fram en tuschpenna och ritade ett svart streck på livslinjen, ett svart streck från tretton till nitton år.

  -Finns det någon mer gång som det är jobbigt? fortsatte jag.

  -Fyrtio, var det en annan som sa. Det känns som mina föräldrar har lite svårt med livet just nu.

  De andra skrattade. Jag ritade ett svart streck vid fyrtio.

  -Mer?

  -När man är tjugo, sa någon. Då måste man bestämma en massa saker själv.

  -När man är riktigt liten, fortsatte en kille. Man kan inte så mycket och får inte göra så mycket.

  Det betydde att jag ritade ett svart streck där också.

 -Trettio är också jobbigt, sa en tjej längst fram. Då har man kanske små barn samtidigt som man är nyutbildad och måste satsa hårt på karriären. Dessutom har man köpt hus så man måste tjäna en massa pengar. Det tror jag är en tuff tid.

 -Sextiofem måste också vara jobbigt. Att ha arbetat hela sitt liv och plötsligt inte behövas längre.

 -Femtio, ropade en kille. Då kommer klimakteriet.

 -Åttiosju är nog inte så kul heller, fyllde hans kompis i. Sjukdomar och krämpor som gör att man inte orkar som förr.

 Jag fortsatte rita svarta streck för varje tidsperiod eleverna nämnde. Till sist var linjen fylld. Det betydde att jag stod framför studenterna med en livslinje som var helt svart. Eleverna såg på den mörka linjen, jag tror de förstod att livet faktiskt inte alltid är helt enkelt att leva.

  Då tog jag fram en röd tuschpenna.

  -Om vi istället vänder på det, fortsatte jag. När under livet tänker ni att det är som roligast att vara människa?

  Direkt var det en tjej som räckte upp handen.

  -Tonåren, sa hon.

  Då ritade jag ett rött streck från tretton till nitton år.

  -Någon mer period?

  -Tjugo, sa en kille. Då får man bestämma själv. Var man vill bo, vilken utbildning man ska ha och vem man vill leva med. jag ritade ett rött streck där också.

  -Trettio, fortsatte någon. Då är man klar med sin utbildning och kanske hunnit få jobb. Förhoppningsvis har man också familj och barn. Då är livet väldigt spännande.

  -Fyrtio är också kul, sa en annan. Barnen har blivit större då och man kan göra roligare saker med dem.   Troligtvis är man ganska trygg i sitt jobb och har hunnit få en hyfsat stabil ekonomi.

  -Femtio, ropade en kille långt ner. Då blir man farfar och morfar och så är man chef på jobbet. 50-åringar är fria att resa och göra precis vad de vill.

  -Som liten har man också kul. Inget ansvar, man får vara ute och leka på kvällarna utan att behöva tänka på att alltid prestera.

  Jag hörde sorlet och kommentarerna. Massor av händer var uppe. Och jag fortsatte rita röda streck på linjen framme vid scenen.

  -När man pensioneras är kul, sa någon. Då kan man ägna livet åt precis det man vill.

  -Åttiosju är också bra, sa en. Man kan tänka tillbaka på allt man uträttat och känna sig stolt över det som blev.

   Då var linjen fylld. Det betydde att jag stod framför gymnasisterna med hela den vågräta livslinjen täckt av två färger; en svart och en röd. Det blev tyst och stilla i aulan.

  För mig är detta en viktig livsfilosofi, sa jag. Livet består av båda färgerna. jag tror faktiskt inte att det kommer en dag som är så ljuvligt underbar att inga moln mörkar himlen. Som regel finns alltid något att oroa sig för eller reta sig på. Å andra sidan tror jag heller inte det kommer en dag som är så totalt mörk och svår att ingenting finns att trots allt vara tacksam över eller glädja sig åt. Självklart har vissa perioder mer av de ljusa färgerna, andra fylls mer av de mörka och svåra. Ändå innehåller livet båda färgerna. Det tror jag kan vara bra att veta.

Bibeln – GT PS 90:9-10, 12

Våra dagar rinner bort under din vrede, våra år försvinner som en suck. Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.

 

Bibeln – NT FIL 4:11-13

Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.

 

Fundera vidare

”Livet består av två färger: rött och svart, glädje och sorg” – hur väl stämmer det med din erfarenhet? Finns det fler färger? Vilken av färgerna tycker du överväger? Vilken är lättast att se? Vilken minns man mest efteråt?

När du ser tillbaka på ditt liv så här långt – vilka färger ser du mest av? Vad satte djupast spår? Vad lärde du dig mest av?

  Finns det människor som bara har ljusa färger på sin livsväg? De verkligt lyckade. Finns det andra som bara har mörka? Om du fick välja, skulle du vilja att allt bara var ljust?

 

Psalm SvPS 249

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia