Missade möjligheter

Det var sista året på min prästutbildning. Jag skulle delta i ett sammanträde med några andra studenter. Som vanligt var jag lite sen, cyklade snabbt genom stan och förbi lasarettet. Ett äldre par gick mot huvudingången, en kvinna i yngre medelåldern skyndade med snabba steg mot parkeringsplatsen. Annars var allt lugnt. Snabbt skyndade jag vidare mot mitt uppdrag.

Först efter några sekunder slog det mig: Nog satt det en tjej på soffan utanför huvudentrén? Vad i allsin dar gjorde hon där denna kylslagna senvinterkväll? Det kunde inte stå rätt till. Samtidigt visste jag att sammanträdet började om några minuter, jag hade faktiskt inte tid att stanna. Ändå bromsade jag in. Långsamt cyklade jag tillbaka mot huvudentrén igen. Flickan satt kvar där på soffan med ansiktet dolt i sina händer. Nu syntes det att hon grät.

Jag ställde cykeln och gick långsamt närmare. Slutligen slog jag mig ner i andra änden av soffan. Först då kände jag att hela bänken skakade av hennes krampaktiga gråt. Det gick en stund utan att jag hittade något vettigt att säga eller göra. Till slut sa jag det enda jag just då kunde komma på:

– Du är ledsen, viskade jag.

En blind hade sett det. Men hon såg ändå upp, ansiktet var fyllt av tårar. Flickan nickade.

Min bror ligger uppe på intensivvårdsavdelningen, började hon. Läkarna har sagt att han inte kommer att överleva tills i morgon. Jag har suttit inne hos honom en stund, men till slut gick det inte längre. Jag klarade inte av att se honom ligga där…

Hon fortsatte gråta, fortsatte prata. Jag behövde ingenting säga, ingenting göra. Hon bara berättade, uttryckte en systers vanmäktiga förtvivlan över att se sin enda bror slitas från henne för alltid. Till slut reste hon sig och torkade tårarna.

Nu tror jag det går igen, sa hon. Nu klarar jag av att gå upp en stund till. Tack för att du orkade lyssna.

Och så försvann hon. Jag hoppade upp på cykeln igen. Efteråt hörde jag att hon suttit och hållt broderns hand de timmar som återstod, hon hade funnits där också när hans hjärta slutade slå.

jag hade inte gjort något märkvärdigt, följde bara instinkten och gjorde det som egentligen borde vara självklart för alla. Men tro nu inte att detta är hela sanningen om mig. För att bilden ska bli mer komplett måste jag berätta en sak till.

Det hände bara några månader senare, klockan hade just passerat halv elva en söndag förmiddag. Jag satt i bilen och körde till Månsargs kyrka. Temat för predikan var ”den barmhärtige samariern”, liknelsen där prästen gick förbi men en främling, en samarier gjorde vad nöden krävde. I portföljen hade jag den färdigskrivna predikan. Jag tyckte att jag fått ihop några ganska vettiga tankar, slutsatsen var att alla Månsarpsbor skulle resa sig upp och bli som samariern.

Då fick jag se honom, en ensam man i femtioårsåldern. Långt ute på det öppna fältet kom han raglande. Jag kisade genom bilrutan. Vad i allsin dar gjorde han där ute en söndag förmiddag? Plötsligt såg jag att han försvann, förmodligen föll han bland tuvorna. Instinktivt släppte jag gasen. Mannen därute behövde hjälp.

Samtidigt såg jag på klockan. Hon var fem över halv elva. Om jag stannade skulle jag aldrig hinna i tid till kyrkan. Hur skulle det se ut? Prästen kom försent till gudstjänsten. Nej, det gick inte! Jag såg en skymt av mannens huvud innan jag pressade gaspedalen mot golvet och körde vidare.

Det var en betydligt ödmjukare präst som gick upp i predikstolen för att tala om den barmhärtige samariern. Självklart berättade jag ingenting om den där händelsen, men inom mig visste jag att historien hade upprepat sig. Jag var prästen som gick förbi!

Åtskilliga år har gått sedan detta hände. Fortfarande måste jag erkänna att min livsväg kantas av båda typerna av historier, tillfällen då jag stannat men också tillfällen när jag gått förbi. Självklart finns det ingen människa som kan axla hela världens lidande. Vårt uppdrag är bara att göra vad vi kan. Problemet är att jag alltför sällan ens gör det.

Luk 10:30-35

En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.”

Under Ytan
Torgny Wirén Mats Johansson
Cordia