Min tolfte julafton

Ända sedan jag var liten har julafton varit årets absoluta höjdpunkt, den dag som mest av alla förknippats med ljus, spänning och pirr i magen.

Jag var elva år och det kändes som jag längtat till julafton ända sedan juldagen året innan. Min önskelista hade jag skrivit i mitten av mars och julklapparna till mamma, pappa och mina syskon var köpta och inslagna redan under sommaren. Sedan blev hösten en enda lång och plågsam väntan. Ett tag fattade jag inte hur jag skulle orka.

Trots allt gick månaderna. Mot slutet av november köpte jag en adventskalender. Där blev det påtagligt hur långt vi hade kvar till jul. Dagarna släpade sig fram, lucka efter lucka öppnades. Det blev lucia och så kom pepparkaksbaket. Julstämningen stegrades för var dag. Jag märkte att också de övriga i familjen började smussla med kassar och julpapper. Vi kokade knäck och kola, hela lägenheten luktade jul.

Dagen före julafton kom snön, vi tog in granen och satte upp krubban, hela kroppen skälvde av julkänslor. Klockan var närmare tolv när jag äntligen kom i säng. Länge låg jag där och vred mig och längtade efter att det snart skulle bli dag.

Julaftons morgon väckte mamma mig med de där ljuvliga orden: – God Jul, lilla Tojje! God Jul!

 Jag var klarvaken och såg mig omkring. Hela rummet badade i julpynt. Jag rusade ut till granen. Där låg alla de glänsande julklapparna. Jag tittade på klockan, hela nio timmar till julklappsutdelningen! Hur i allsin dar skulle jag orka stå ut ända till dess.

Klockan blev tre, tjuren Ferdinand dök upp på TV och önskade God Jul. Sedan åt vi årets godaste måltid. Ingenting slår julmaten hemma hos mamma. Ändå tittade jag på klockan. Långsamt närmade det sig faktiskt. Vi åkte iväg till kyrkan för att vara med på Julbönen och sedan tog vi den traditionella bilturen. Mörkret hade lagt sig, ljusen brann i stugorna. Det kändes som om hela världen firade jul. På ett ställe såg vi en tomte med en stor säck på ryggen. Han skulle säkert in till andra väntande barn. Det pirrade i magen på mig. Snart, snart var det vår tur.

Vi kom in och slog oss ner i soffan alldeles intill julgranen. Mamma kokade kaffe, julfikat var en annan viktig tradition. Och så till sist reste sig pappa och plirade med ögonen på det där underbara sättet som bara han kan. Det var något ärende han hade, så tyvärr måste han ut en stund.

Där satt vi allihop, förväntansfullt uppkrupna i soffan och bara väntade. Det kändes som timmar innan det där speciella bultandel hördes på ytterdörren. Jag rusade genom lägenheten och öppnade. Där stod han, en böjd tomte som påstod att han var flera hundra år och att han hade gått mycket, mycket långt.

Med krumma ben och stel rygg sjönk han slutligen nerien fåtölj och så började årets absoluta höjdpunkt – julklappsutdelningen! Tomten läste varje rim, långsamt växte högen av julklappar i våra knän. Mamma bjöd honom på julgodis och så till sist fick vi vinka av den käre gamle gästen. Det kändes kanske lite tomt när han gått, men vad gjorde det när hela berget av julklappar väntade inne i soffan.

OJ, vad vi rev och slet. Allt var så fantastiskt, så kittlande roligt och spännande. Ur kartonger och emballage visade sig julklapp efter julklapp, grejer som jag och mina syskon verkligen hade önskat oss. Lite diskret kom pappa tillbaka, ivern smittade av sig på honom också. Även han började riva papper och dra upp kartonger. Alla skrattade och stojade.

Till sist var ändå alla paketen öppnade, mitt på golvet låg det en jättehög med papper och kartonger. Plötsligt kändes det så oerhört tomt. Pappa tog fram en svart plastsäck och så hjälptes vi åt att samla ihop allting. Sedan blev det min uppgift att åka ner med säcken till källaren. Jag tog hissen, gick genom den öde gången där nere och in till soprummet. I famnen hade jag hela familjens julklappspapper, symbolen för all den längtan jag gått och burit på så länge. Nu var allt förvandlat till hopskrynklat skräp.

Under så lång tid hade jag trott att tomheten handlade om en längtan efter julklappar och julstämning. Nu stod jag där med säcken i famnen. Allting var över, men tomheten fanns fortfarande kvar. På något sätt förstod jag att denna längtan satt djupare än alla leksaker och prylar jag fått eller någonsin kunde få, till och med djupare än gemenskapen och maten.

Jag stod där i soprummet med tomheten ekande inom mig, men jag hade inte den blekaste aning om hur eller med vad man skulle fylla den Tårarna kom, jag greps av en sorts obehaglig ensamhet, jag kände mig fullständigt utlämnad och ensam i ett alldeles tomt universum. För första gången i mitt liv minns jag att jag på allvar ställde frågan vad det var för mening med livet. Och jag hade inget svar.

 Långsamt la jag säcken ifrån mig och återvände upp till lägenheten igen. Jag trodde inte det fanns någon i världen som känt något liknande förut.

Tiden har gått men tomheten, törsten och min inre längtan finns fortfarande kvar. Längst ner i djupet har ingenting kunnat mätta den. Två saker har ändå förändrats sedan den där julaftonen för många år sedan.

Först av allt har jag förstått att denna inre törst är något djupt mänskligt, en sorts het och pockande längtan som de flesta av oss bär med sig. Mer och mer har jag dessutom börjat ana att den inre tomheten kanske egentligen är ett sorts bevis för något mycket större. Kan det inte vara så att Gud själv lagt ner törsten inom oss? Vad skulle annars syftet vara med denna obändiga längtan?

För en tid kan vi inbilla oss att hungern går att släcka med hjälp av prylar, medaljer och upplevelser. Till sist står vi nog alla där med en säck hopskrynklat julklappspapper i famnen och undrar om det inte finns något mer och djupare, något som överlever julen.

Kanske är det så att Augustinos trots allt hade rätt: ”Mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig”.

Ps 42:2-6

Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud? Tårar har blivit min föda dag och natt. Ständigt frågar man mig: ”Var är din Gud?” Jag överväldigas av sorg när jag minns det som var, hur jag gick i den Mäktiges hägn upp till Guds hus, med tacksägelse och glädjerop i skaran som drog upp till högtid. Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud.

 

Joh 4:4-11, 13-15

Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar. [ … ] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Gudarna vill inte ha något med sarnarierna att göra). Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup.” I Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet…”

 

Pred 1:2-4, 14, 2:22-23

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. L.] Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind. L..] Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro.

 

Apg 17:16, 22-25

Medan Paulus gick och väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sitt innersta när han såg alla de avgudabilder som fyllde staden. L.] Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: At en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.”

Apg 17:26-31

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina ideer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.

 

Joh 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Torgny Wirén Mats Johansson
Under ytan
Cordia