Garderoben

FÖRSTA året på gymnasiet gick jag på en skola i min hemstad. Till tvåan valde jag en annan inriktning, ett program som inte fanns hemma. Därför tvingades jag flytta till en stad några mil bort och fick hyra rum i villan hos ett pensionärspar.

  Rummet visade sig vara ganska litet men rymde ändå allt det jag kände att jag behövde. Där fanns säng, skrivbord och ett fönster med perfekt utsikt bort mot gatan. Dessutom låg det på bottenplanet och jag hade en alldeles egen ingång. Slutligen fanns ytterligare en sak, kanske var det detta jag uppskattade mest av allt i hela rummet. Alldeles till höger innanför dörren fanns en stor garderob som räckte från golvet ända upp till taket. En meter bred var den och lika djup. Man kunde gå in och stänga efter sig om man ville. Främsta skälet till att jag uppskattade garderoben var att jag alltid tyckt om att ha ordning och reda omkring mig. Samtidigt är jag inte särskilt duktig på att själv upprätthålla ordningen, av någon underlig anledning blir det lätt rörigt där jag finns.

  Både nu och då hände det att jag hörde en bil stanna utanför fönstret. När jag tittade ut såg jag ett gäng kompisar hemifrån. Då var det väldigt smidigt med garderoben. Det enda jag behövde göra var att öppna garderobsdörren och kasta in kläder, kassar och böcker. Uppröjningen tog mindre än femton sekunder. När kompisarna knackade på dörren hade jag skjutit till garderobsdörren. Alla beundrade mitt välstädade rum. Lyckligtvis kom aldrig någon på tanken att inspektera min garderob.

  I mitten av september skulle vi ha vår första friluftsdag. Jag hade valt att spela basket på förmiddagen och innebandy under eftermiddagen. Aktiviteterna låg i två olika hallar ganska långt ifrån varandra. För att vara säker på att få mat bredde jag mig två smörgåsar, en med mjukost och en med leverpastej. Jag tog ett smörpapper emellan och la dem i en liten plastpåse. En stor handduk och ett par extrastrumpor tog jag också med mig. Sedan cyklade jag iväg.

  Hela förmiddagen spelade vi basket. Efteråt drog vi iväg allihop och åt pizza. På eftermiddagen körde vi innebandy. Alldeles genomsvettig duschade jag av mig. Sedan cyklade jag raka vägen hem. Vi skulle ha prov dagen efter. Jag läste oavbrutet ända fram till ett par minuter före sju. Klockan sju visste jag att det skulle komma ett gäng kompisar hemifrån. Det betydde att jag bara hade några minuter på mig att städa. Därför öppnade jag garderobsdörren och kastade in allt skräpet där.

  I oktober hade högen av bråte i garderoben stigit en bra bit över halvmetern och när vi kom in i december månad närmade det sig metern. Mer och mer insåg jag att detta måste röjas innan jul.

  När jag haft mitt sista prov för terminen cyklade jag raka vägen hem, öppnade garderobsdörren och vräkte ut alltihop på golvet. Ganska långt ner i högen upptäckte jag en plastkasse som jag inte kände igen. Nyfiket löste jag upp knuten. Genast såg jag att insidan av kassen var täckt av en millimetertjock, alg-grön hinna. Jag stack ner näven och fick upp en hård, pergamentliknande rulle. Först när jag vänt och vridit på den insåg jag att det måste ha varit min blöta handduk från idrotten. Längre ner i kassen hittade jag strumporna. De påminde om hårda svampar som brukar växa på björkstammar ibland. Längst ner i kassen fanns det äckligaste av alltihop. Innesluten i en genomskinlig plastpåse låg en grön, slemmig massa. Det såg nästan ut som den levde. Detta hade en gång varit två smörgåsar; en med mjukost och en med leverpastej. Jag knöt ihop kassen, gick raka vägen ut till soptunnan och slängde alltihop.

För mig har scenen från mitt tonårsrum blivit en sorts bild för hur jag tror att relationer kan fungera. De allra flesta av oss har många rum inombords. Som regel finns finrum och tjusiga salonger där vi kan släppa in människor vi inte känner särskilt väl. Samtidigt har nog de flesta av oss också en hel del av garderober, källarförråd och avlägsna vindar inombords, katakomber fyllda av osäkerhet och vånda, av plågsamma minnen och en hel massa annat vi inte vill att vem som helst ska få se. Familjen, vännerna och den man är ihop med går inte att hålla kvar i trista paradrum och salar, då blir pratet snart ytligt och gemenskapen torftig och trist. De behöver också visas upp på vindarna och djupt ner i källarförråden. Och de måste få komma in i garderoberna. Visst kan det kännas pinsamt när de ser alla kartonger och kassar och lukten därinne kan vara både unken och kvav.

Ändå är just detta ett av tecknen på vänskap och en nära relation. Självklart varken kan eller ska man tillbringa all sin tid i källaren och man behöver heller inte visa upp allt som finns där. Ändå måste gemenskapen hålla för besök också i de mindre fina rummen, annars är det kanske inte så mycket till relation.

  Djupast sett är det också detta som tron på Gud handlar om. Att bli kristen innebär att Gud får komma allra längst in i garderoben. Så långt in släpper vi kanske ingen annan. För honom handlar detta om djupet av förtroende. Han vill inte bara vistas i salongerna och höra om all vår duktighet, om allt vi gjort och offrat. Han vill också höra om såren och smärtan, om våra misslyckanden och felsteg. Som en nära vän erbjuder han sig att städa, han vill hjälpa till att bära ut det som inte borde finnas där.

  Man kan tänka att den som röjt tillräckligt länge inte har något behov av källarförråd och vindar, att goda kristna inte behöver några garderober. Erfarenheten säger att det inte fungerar så. Garderoben är något vi aldrig blir av med, det är ett rum inombords som vi får behålla livet ut. Att vara kristen innebär att vi får be Gud följa med oss in garderoben. Han vill göra det på nytt och på nytt igen.

Bibeln – GT JER 31:31-34

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

 

Bibeln – NT I J0H 1:5-10

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnat för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss

 

Fundera vidare

Har du något ställe hemma där du kastar undan sådant som bara ligger och skräpar? Finns det en inre garderob också? Är det bra eller dåligt? Varför?

 Vad händer om garderoben blir överfull? Hur tömmer man sin inre garderob? Finns det någon som får gå åtminstonde en bit in i din inre garderob? Hur känns detta? Finns det saker i garderoben som du inte visat många – eller ens någon? Hur känns det?

Kristendomen handlar mycket om förlåtelse och försoning. Hur går det till när Jesus förlåter?

Blir det någonsin tomt i den inre garderoben, tror du? Vad är det som gör att den fylls på?

 

Psalm SVPS

En gång som en jagad duva, som en sårad hjort jag var, men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

Under över alla under! Allt förlät han mig en gång.

Om hans underbara godhet glad jag sjunger nu min sång. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

 

Bön IGNATIUS AV LOYOLA

Tag, Herre, och mottag all min frihet, mitt minne, mitt förstånd all min vilja, allt vad jag äger och har. Du har gett mig det; till Herre, ger jag det åter. Allt är ditt, förfoga över det helt enligt vilja. Ge mig endast din kärlek och nåd, ty det är nog för mig.

 

Citat

Sitt heligaste och sitt smutsigaste vill människan behålla för sig själv.

ELMER DIKTONIUS

 

Den som betänker hur många fel han själv har, vredgas inte på den som felar.

SENECA

 

Var och en har sin egen djävul att dras med.

ISLÄNDSKT ORDSPRÅK

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia