En utvecklingsstörd pojke

För ganska många år sedan hade jag en helt vanlig dopgudstjänst, så som dop brukar se ut i Svenska kyrkan. Det var tre barn som skulle döpas. Innan dopet besökte jag var och en av familjerna, vi gick igenom dopritualer och allt praktiskt runt omkring. En vecka senare hade vi dopet i kyrkan, släktingar och vänner fanns där. jag fick känslan av att de flesta tyckte detta var en både vacker och viktig högtid.

Sedan gick det fyra år. En dag blev jag uppringd av en kvinna.

Hej, sa hon. Du döpte vårt första barn för fyra år sedan. Nu har vi fått ett barn till och vi skulle vilja att du döpte honom också. Fast det dopet vill vi ha hemma.

Det blev tyst några sekunder. När mamman fortsatte tala var rösten bruten.

Vi visste inte det då. Först efteråt visade det sig att pojken du döpte var utvecklingsstörd. Det går inte att ha honom i kyrkan, han klarar inte sådana samlingar …

Vi bestämde en lördagseftermiddag när dopet skulle vara. Någon vecka innan åkte jag hem till dem för att prata igenom hur allt skulle gå till.

Först när jag kom in i hallen förstod jag vad mamman menade med ordet ”utvecklingsstörd”. Innanför dörren satt en liten fyraårig pojke i rullstol. Blicken var riktad snett upp i taket. Saliven rann från hans halvöppna mun. Gång på gång utstötte han några obehagliga, stönande ljud. Dessutom ryckte pojkens späda kropp till i upprepade, okontrollerade kramper. En stund satt jag på huk bredvid rullstolen och försökte prata med honom, men jag fick ingen som helst känsla av att pojken ens registrerade att jag fanns. Vi gick in i vardagsrummet, föräldrarna satte sig i soffan med sin nyfödde son i famnen. Bredvid dem satt den utvecklingsstörde pojken i sin rullstol. Jag slog mig ner i fåtöljen mitt emot och så började vi gå igenom hur dopet skulle gå till.

Det allra första man gör i en dopgudstjänst är att tacka för barnet som ska döpas. jag skulle just berätta innehållet i den bönen då jag kände hur orden liksom fastnade i munnen på mig. Ett ögonblick övervägde jag att hoppa över hela det momentet. Samtidigt insåg jag att man faktiskt inte kunde göra så. Därför tog jag ett djupt andetag och började istället läsa bönen högt. När jag gjort det vände jag mig mot föräldrarna som satt i soffan mitt emot.

– Hur känns detta? frågade jag. Precis de här orden läste vi för fyra år sedan. Då visste ni inte. Nu vet ni! Hur känns det att vi tackade Gud för allt det fina han lagt nerier lille pojke? Och så fick ni sedan veta att han var gravt utvecklingsstörd.

Aldrig kommer jag att glömma mammans blick. Hon såg rakt in i mina ögon. Det var alldeles uppenbart att hon förstått frågan. På något vis verkade hon också tycka att frågan var befogad. Efter det vände hon blicken och såg på sin utvecklingsstörde pojke som satt bredvid dem i rullstolen. Och så var hon tyst i åtminstone tio sekunder. Under den tiden såg jag hur hennes ögon långsamt fylldes av tårar. När hon sedan vände tillbaka blicken mot mig fanns ett svagt leende på hennes läppar.

– Men det är sant, viskade hon. Det är ändå sant. Kanske såg vi det inte riktigt från första början. Med tiden har detta blivit mer och mer uppenbart. Gud har lagt ner så många fina egenskaper i honom också. Och vi älskar honom oerhört mycket! Kanske till och med mer än om han varit ett vanligt barn.

Mamman och pappan såg på varann, de kramade varandras händer hårt och ömsint Och så grät de.

Vi grät alla tre.

Det har gått många år sedan detta hände. Ändå har jag burit med mig orden mamman sa. Ofta, ofta händer det att jag plockar fram hennes svar. Vissa gånger när jag retar mig på brister i min egen personlighet, andra gånger när jag ser svagheter hos andra. Gud har lagt ner så många fina egenskaper i alla människor. Han har gjort det i en gravt utvecklingsstörd pojke. Han har gjort det i var och en av oss. Och han har gjort det i varje människa vi möter och någonsin kommer att möta i framtiden. Gud har lagt ner så mycket fint och vackert i varje liten människa.

Bibeln – GT Ps 139:13-15
Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.

Bibeln – NT LUK 9:46-48
Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”

Fundera vidare
Hur ska man veta vad som egentligen är normalt? Vad tycker du är normalt? Är det självklart att alla ska vara friska, starka, smarta och snygga? Varför – varför inte?

Vad tror du det var mamman sett hos sin utvecklingsstörde pojke som var så vackert?

Hur lär man sig att acceptera sig själv? Och hur accepterar man andra?

Är det en viktig tanke att Gud skapat alla människor? Vad gör det för skillnad?

Psalm SVPS 791

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Bön EVA MAGNUSSON
Gud, du känner mig rakt igenom. För dig behöver jag ingenting förklara. Du känner mig mycket bättre, än jag känner mig själv. Du vet, när jag går upp på morgonen och när jag lägger mig på kvällen. Du vet vad jag tänker säga innan jag öppnar min mun. Du lämnar mig inte ensam, aldrig glömmer du bort mig. Om jag går upp på ett berg så finns du i luften jag andas. Dyker jag ner i havet, så är du i vattnets vågor. Du är hos mig också på natten. Mörkrädd slipper jag vara. Din hand är så mjuk omkring mig. Hos dig kan jag vila trygg.

Citat
Man måste vara en gud för att kunna avgöra vad som är seger och vad som är nederlag.
ANTON TJECHOV

Ju intelligentare en människa är, desto mer originalitet finner hon hos sina medmänniskor. Obegåvade människor tycker att alla människor är lika.
BLAISE PASCAL

Den verkliga kärleken begär ingenting annat än att få älska.
Drottning Kristina

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia