En midsommarafton

JAG VAR SEXTON år och hade nyss lärt mig spela gitarr. En kväll i februari ringde telefonen hemma. Det var en man jag kände lite grann. Han berättade att han var ansvarig för midsommarfirandet det året. Detta var ett stort midsommarfirande på en hembygdsgård dit hela traktens folk brukade åka. Man var noga med att ha ett brett, spännande program där alla åldersgrupper och smakriktningar skulle hitta någonting som passade. Där fanns lekar för barnen, där fanns talare, olika sorters uppvisningar och flera inbjudna musikgrupper. Alltid inleddes midsommarfirandet med att en person från trakten ledde allsång för alla åldrar. Mannen som ringde frågade mig om jag kunde tänka mig vara årets allsångsledare.

  Något sådant behövde han inte fråga två gånger. Jag samlade ihop ett gäng kompisar som var betydligt duktigare musiker än jag och så började vi öva. Efter ett tag tyckte vi att det lät riktigt bra. Allihop såg vi verkligen fram emot midsommaraftonens eftermiddag.

  Månaderna släpade sig fram. Till sist blev det äntligen midsommarafton. Solen sken och hela ängen var fylld av människor. När vi steg upp på scenen kände jag mig som en av de största rockstjärnor världen skådat. Jag grep mikrofonen och hälsade publiken. Ljudet dånade ut från de mäktiga högtalarna. Jag trodde nog att det satt fyrtiotusen personer där nere.

  Vi sjöng våra sånger. Alla, precis alla, sjöng med. När vi drog ett skämt skrattade man, när vi lekte rörelsesånger stod alla upp och hängde på. Då förvandlades hela ängen till ett enda böljande hav av armar. Stämningen kändes alldeles underbar och när vi efter en knapp halvtimma steg ner från scenen dånade applåderna runt oss. För mig var detta ett av de största ögonblicken i mitt liv.

  Efter detta följde massor av andra aktiviteter i gårdens alla hörn.

Det kändes att både unga och äldre trivdes, att tonen vi fått vara med om att skapa fortsatte hela kvällen. Folk åt, folk pratade och roade sig precis som man ska en midsommarafton i Norden.

  När kvällen kom och mörkret långsamt sänkte sig över området samlades ungdomarna på den stora ängen. Ett gäng musiker skötte lekarna. Massor av folk stod i flera ringar kring midsommarstången och höll varandras händer. Det var då jag fick se henne, den flicka jag varit hemligt förälskad i under flera år. Jag visste att hon bodde en bit utanför stan. För mig var hon den vackraste flickan på jorden Om hon funnits där hela dagen eller alldeles nyss kommit visste jag inte. Nu var hon i varje fall där! Vi sjöng alla de underbara, klassiska midsommarlekarna. Varv efter varv dansade vi kring stången. Hela tiden försökte jag hålla koll på var flickan befann sig. Nu och då kom jag i närheten av henne, några gånger fick jag ta hennes hand. Och en gång, en enda, mötte jag hennes blick. Hon log mot mig och jag mot henne. I detta skälvande ögonblick av lycka var det som jag skådat rakt in i världsalltets mening. Det kändes som denna förtrollade natt skulle vara för evigt och att den aldrig någonsin kunde ta slut.

  I gryningen var vi ett helt gäng som sökte oss upp på en höjd med fantastisk utsikt över stan. Där satt vi i gräset och sjöng sång efter sång medan solen långsamt steg i öster. Naturen liksom höll andan fåglarna kvittrade och allt, precis allt, var alldeles ofattbart vackert.

  Klockan halv sex den morgonen tog jag mopeden för att åka hem Det var då den kom, likt smygande dimma i gryningen – en bultande känsla av ekande inre tomhet. Jag försökte hålla känslan ifrån mig Detta hade varit en fantastisk dag, den vackraste och mest fulländade jag någonsin upplevt. Då fick man inte känna så. Likväl kom det. Där fanns inte ett uns av besvikelse. Bara insikten att också den här dagen tog slut. Det kändes som ett förebådande. Inte bara den här dagen hade ett slut. Livet skulle också ha det. Jag minns att jag på allvar frågade mig vad som var den djupaste meningen med livet. Känslan var så stark att den skrämde mig, jag kunde helt enkelt inte åka hem. Ett par timmar körde jag omkring på slingrande grusvägar. Jag förstod mig inte på mina känslor. Att detta skulle komma efter den här dagen, den mest sagolika av alla. Jag trodde ingen människa någonsin tänkt eller känt så innan. Den natten var jag den ensammaste varelsen på jorden.

  Det är många år sedan detta hände. Fortfarande inträffar det nu och då att den ekande känslan av inre tomhet kommer tillbaka. Ofta händer det efter fantastiska kvällar fyllda av gemenskap och värme. Från början skrämde det mig, jag trodde detta var något onaturligt och konstigt, något som jag var ensam om att uppleva. Men tiden har gått. Mer och mer har känslan blivit till en god vän, en sorts inre påminnelse om att detta livet faktiskt inte är allt. Om till och med en förtrollad midsommarafton i mitten av tonåren har ett slut så skulle alla de andra dagarna också ha det. Även ett människoliv kommer en gång att nå sitt slut. Kanske är det så att Gud lagt ner denna djupa längtan inom oss, denna pockande känsla av inre tomhet för att påminna oss om att en människa inte bara är skapad för den här jorden och det här livet. Han vill få oss förstå att det väntar någonting mer. Någonting större.

 

Bibeln – GT Ps 42:2-3
Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma när får jag träda fram inför Gud?

Bibeln – NT J0H 4:6-7, 9-10, 13-15
Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och hans skulle ha gett dig levande vatten. Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vattnet jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Fundera vidare
Har du någon gång känt den där ekande inre tomheten? När hände det? Vad tänkte du och vad gjorde du?

Tror du det är vanligt att man känner så ibland? Var kommer känslan ifrån? Är det någonting bra eller dåligt? Vad ger det dig för signaler?

Är det möjligt att kunna bära denna inre längtan och ändå njuta av och älska det här livet? I så fall hur?

På vilket sätt tror du att tomhetskänslan skulle kunna vara ett slags inre gudsbevis?

Psalm    SVPS 272
Men såsom den jagande hinden, som ej äger rast eller ro, men räds för vart prassel av vinden och själv ej sin räddning kan tro, så värnlöst är människans sinne, när icke på djupet därinne Guds frid och hans salighet bo.

Kom, himmelske Fader, var när mig: all kraft utav dig är ett lån. Om du icke lyfter och bär mig, var tager jag vingar ifrån? Jag vet ju du aldrig kan svika, men att jag från dig ej må vika, o Fader, sänd till mig din Son.

0 Jesus, den frid som vi alla begära, blott finnes hos dig. I mörker vi famla och falla, så snart du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista. 0 Herre, så tro du för mig.

Bön AUGUSTINOS
Allsmäktige Gud, du har en sådan omsorg om var och en av oss, som frågade du blott efter honom ensam, och en sådan omsorg om alla, som vore de blott en enda. Jag ser att somliga ting förgås och att andra kommer i deras ställe, men du förgås aldrig. Min Gud och Fader, dig vill jag därför anförtro allt vad jag har emottagit från dig. Då skall jag intet förlora. Du ger beständig och säker trygghet. Ty du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.

Citat
Om människan inte är skapad för Gud, varför är hon då lycklig endast i Gud?
BLAISE PASCAL

De människor som fått ut mest av livet är inte de som har levt ett sekel utan de som levt varje minut.
SIDONIE GABRIELLE COLETTE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
KARIN BOYE

Under ytan, 2