En mammas kärlek

Jag låg där på stranden och njöt. Solen gassade så där generöst och j överflödande som den ibland kan göra under sommarens allra vackraste dagar. Ett gäng barn stojade ute i vattnet, några ungdomar spelade strandtennis en bit bort och alldeles bakom mig satt två karlar i solstolar och diskuterade politik. Som en fridfull bakgrundsmusik till allt detta hördes vågskvalpet in mot den varma sandstranden. Det var en sån där ljuvlig sommardag då det kändes vidunderligt att bara få finnas till.

Långsamt blev jag medveten om ett svagt ljud som trängde sig fram genom sorlet och skratten. På något sätt kändes det som om detta inte riktigt passade in. Hela tiden kom ljudet närmare; de dämpade snyftningarna av stilla, undertryckt gråt.

Undrande lyfte jag huvudet och såg mig omkring. Bara några meter ifrån mig kom en liten flicka tultande. På sin höjd kunde hon kanske ha fyllt två år. Hon gick där, långsamt och planlöst med nedböjt huvud. Man behövde inte iaktta henne särskilt noga för att konstatera att hon gråtit länge.

Jag såg mig omkring. Ingen annan tycktes ta notis om den lilla flickan som gick där. Hon hade redan passerat mig. Jag låg i ena ändan av den enorma sandstranden. Ett tiotal meter längre bort tog sten och klippor vid. På andra sidan röset fanns båthamnen.

Flickan fortsatte gå, mot stenen och klipporna. Dit kunde hon bara inte få fortsätta. Jag reste mig och gick fram till henne.

– Hej, sa jag och satte mig ner i sanden. Vad heter du?

Flickan svarade inte, tittade inte ens på mig, men hon stannade och såg blygt ner på sin egen mage. Efter några ögonblick satte hon sig, hon också.

– Jag heter Tojje, sa jag. Vad heter du?

Fortfarande svarade hon inte. Hennes knubbiga fingrar grävde planlöst i den varma, finkorniga sanden.

Vi satt nog där i nästan tio minuter. Jag pratade lite, försökte skapa ett förtroende. Då och då såg jag bort mot stranden. Människor fortsatte att bada, leka och stoja. Ingen verkade bry sig om denna lilla ensamma flickan.

Kom, sa jag till slut. Nu måste vi gå och leta efter dina föräldrar.

Jag tog upp flickan i famnen. Det lilla hjärtat bultade hårt i bröstet på henne men hon gjorde inget motstånd. Efter några sekunder la hon sitt huvud mot min axel och suckade djupt. Mitti alltihop kändes det att hon funnit en viss trygghet hos mig.

Så började vi vandringen längs stranden. Då och då gjorde vi små strandhugg, frågade människorna som låg där om de kände igen flickan eller möjligen sett någon leta efter henne. Alla skakade vänligt på huvudet men ingen verkade förstå allvaret som låg bakom frågan.

Vi fortsatte i minst tio minuter. Till slut började jag undra om det verkligen fanns någon som saknade den lilla flickan.

Då äntligen var det ett äldre par som reagerade. Säkert var det mer än en halvtimma sedan de sett henne, en kvinna i mörkblå baddräkt. Oroligt hade hon sprungit fram och tillbaka utefter stranden och spanat långt ut bland vågorna.

Vi fortsatte vidare, den lilla flickan och jag. Det kändes skönt att veta. Någonstans längs denna enorma strand fanns det en orolig mamma som letade efter sin lilla flicka. Uppenbarligen måste hon ha letat ganska länge. Först söker man nog utefter stranden, sedan letar man förmodligen i vattnet där barnen leker. Och först efter det, när paniken börjar komma söker sig blicken allt längre och längre ut bland vågorna.

Jag fortsatte gå i ytterligare tjugo minuter. Då hörde jag plötsligt snabba steg bakom mig och en röst som ropade:

– Oh Sara! Sara!

Jag vände mig om. Där stod mamman! Jag kan försäkra att

ingen skådespelare i världen skulle kunna imitera hennes ansiktsuttryck. De rödsprängda, glansiga ögonen speglade mer än en timmes ångestfyllt sökande allt längre och längre ut bland vågorna. Paniken brann fortfarande i hennes blick. Samtidigt fanns där en glädje och tacksamhet som tycktes spränga alla gränser. Inte ens hos ett barn på julafton hade jag sett något som närmade sig detta.

Då först märkte jag att den lilla flickan vaknat upp ur sin sorgsna dvala. Ögonen lyste av en plötslig iver. Hon sträckte sina små knubbiga händer mot mamman. Jag tog några steg fram och räckte över flickan.
De två kröp i i varandra, så innerligt djupt som det bara är möjligt att komma i en människofamn. Tiden liksom stod stilla när de grät i varandras armar. Till slut vände sig mamman mot mig med en gest som om hon varit beredd att skänka mig allt hon ägde på jorden.

Vad gör jag…? stammade hon.

Jag fick torka tårarna innan jag svarade.

Självfallet ingenting. Det är belöning nog att se en mors kärlek till sitt barn.

Tankfullt vandrade jag tillbaka mot min plats igen. Fortfarande såg jag mammans tårdränkta ansikte inom mig. Plötsligt fick jag en sorts isande känsla. Den nästan gränslösa lyckan som fanns hos mamman då hon slöt sin lilla flicka i famnen, var inte det en bild av Gud? Det ångestfyllda ansiktet som oroligt spanade ut mot vågarna, var det inte så Gud kände för varje vilsen människa? Tanken svindlade.

Till sist var jag framme vid min plats. Stranden var fylld av tusentals människor. Hade Gud samma oroliga vånda för var och en av dessa? Och för alla andra på vår jord?

Jag var nog inte riktigt samma människa efter denna hisnande insikt. Världen såg inte likadan ut. Inte människorna heller. Om Guds kärlek var sådan, då måste allt förändras.

Luk 15: 4-7
Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han ,.I då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det, blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Under Ytan
Torgny Wirén Mats Johansson
Cordia