En lillasyster

Jag var drygt fem år då. Mamma höll på att plocka fram mina kläder när hon plötsligt satte sig på sängkanten bredvid mig.

 -Vet du vad som ska hända efter jul? sa hon med ett hemlighetsfullt leende. Jo, då ska du få en lillebror eller kanske en liten lillasyster!

 Jag blev verkligen jätteglad. Mamma klappade sig om magen. Visst hade den vuxit en del, men att det skulle få plats ett helt barn därinne hade jag mycket svårt att förstå.

 -Hur kommer barnet in där? frågade jag nyfiket.

 Mamma hade väl lite svårt att bedriva sexualundervisning för sin lille femåring, så hon svarade något om att Gud lagt ner barnet i magen.
Jag tittade förvånat på henne.

 -Kan han ge ett sånt där barn till alla människor?

 Hon skakade besvärat på huvudet.

 -Det är bara mammor som kan få barn.

 Jag var fortfarande inte nöjd. Mamma svalde, funderade lite på hur hon bäst skulle förklara det hela.

 -Först måste det finnas en mamma och en pappa som tycker mycket om varann, fortsatte hon. Och när de gör det så kan Gud ge dem ett barn.

 Storögt såg jag på henne.

 -Vet Gud om när det finns en mamma och en pappa som tycker om varann?

 Mamma nickade belåtet.

 Jag tyckte det lät helt fantastiskt. På något sätt kunde Gud se vad som hände över hela jordklotet. Varhelst det fanns en mamma och en pappa som tyckte om varann så kunde han dutta dit ett litet barn. Något större mirakel kunde jag knappast föreställa mig.

 Månaderna gick. Vi fick vår lillasyster. Allt var frid och fröjd. Men så en kväll kom min storebror in till mig. Han var åtta år då.

 -Tojje, sa han, vet du hur ett barn blir till?

 -Javisst, svarade jag stolt. När det finns en mamma och en pappa som tycker om varann så ger Gud dem ett barn.

 Min storebror skakade föraktfullt på huvudet.

 -Nej, sa han. Det går till så här: Killen tar sin ”pillemoj” och stoppar in den i tjejens ”pöna”. Sedan kissar han in i den. Då får dom barn.

 Jag såg förfärat på honom.

 -Vem har sagt det till dig?

 Min reaktion var så kraftig att till och med en allvetande storebror nog blev lite osäker på sanningshalten i det han berättat.

 -En kompis, svarade han lite förläget.

 Jag gick därifrån med självsäker min. Något så barnsligt kunde han i alla fall inte lura på mig.

 Men tiden gick. Vi fick sexualundervisning i skolan. Där insåg jag att min storebror nog haft ganska så rätt ändå. Lärarna berättade om samlaget där upp mot en halv miljard spermier börjar en jättelik simtävling. Ägget ligger otåligt uppe i äggledaren och väntar. Den första spermien som når målet blir vinnaren och får föra arvsanlagen vidare.

Nu har ytterligare en del år gått. Människan har trängt ännu mycket djupare ner i den oerhört komplicerade process som kallas befruktningen. Man har sett att det alls inte behöver vara den första spermien som befruktar ägget. Hinnan som omsluter ägget förblir ofta sluten trots att massor av spermier bultar på. Det är som om ägget säger:
-Nej, inte ni! Er vill jag inte ha.
Till slut simmar tiotusentals spermier runt ägget högt uppe i äggledaren. De stångar och bankar, men utan att släppas in. Vad som styr detta vet nog ingen, men utifrån ser det ut som om ägget nobbar dem allihop.

 Men så till slut kommer en ensam liten gullig spermiepojke simmande, ibland långt efter alla de andra. När han till sist knackar på hinnan är det som om ägget säger: ”Ja”. Membranet öppnar sig, spermien tränger in och befruktningen är ett faktum! En ny människa har skapats.

För oss människor är samlaget tänkt att vara den allra djupaste kärleksakten mellan en man och en kvinna. Tittar man med förstoringsinstrument djupt ner i människans innersta verkar det som om också befruktningen skulle handla om någon slags förälskelse, en sorts mikroskopisk kärleksakt mellan ett ägg och en spermie.

 Ju mer jag funderat över allt detta fantastiska, dess mer säker har jag blivit; att varje liten människa också är resultatet av den allra djupaste och innerligaste kärleksakten från Gud.

 Det gör att jag är tillbaka nu, tillbaka i det som mamma en gång berättade för sin lille femårige son: ”När det finns en mamma och en pappa som älskar varann, så vet Gud det. Då är det möjligt att han kan ge dem ett barn.”

Ps 139:13-15
Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.

Under ytan
Torgny Wirén & Mats Johansson
Cordia