En klassfest i åttan

Några år efter gymnasiet jobbade jag som lärarvikarie. En torsdagseftermiddag hade jag haft en åttondeklass i fysik. När lektionen var över kom ett par tjejer fram till mig.

— Vi ska ha klassfest här i morgon kväll, berättade de. För att få ha klassfesten på skolan kräver rektorn att två lärare ska finnas med som vakter. Vi har frågat varenda lärare. Den enda som lovat är gymnastikläraren. Vi måste ha en till. Snälla Torgny, kan inte du hjälpa oss?!

Visst, svarade jag. Det gör jag gärna!

Kvällen därpå kom jag till skolan. Då hade eleverna förvandlat hela matsalen till en mysig danslokal med musikanläggning, spotlights och ljusglob. På matsalsdisken fanns massor av chips, dricka och godis.

Så satte klassfesten igång. Det märktes att eleverna trivdes och att stämningen var god. Ett par timmar gick men plötsligt kom några tjejer springande fram mot mig.

Torgny, ropade de. Du måste komma. När vi var ute och luftade oss slank det in några fulla killar. Nu är de i korridoren alldeles utanför matsalen.

Självklart begrep jag varför flickorna var så upprörda. Rektorn hade gjort mycket klart att det inte fick komma dit några andra elever än själva klassen. Blev det bråk skulle han dra in tillståndet för alla andra klasser också. Tjejerna insåg att de skulle få hela skolan mot sig om inte de här killarna försvann.

Jag skyndade mig ut i korridoren. Där stod tre killar. Jag förstod på dem att de gick i ettan på gymnasiet. De var två år äldre än tjejerna från klassfesten och alldeles uppenbart var de här för att imponera.

Jag gick bort mot dem, drog ner händerna i bakfickorna för att se lite lagom tuff ut och så stannade jag ett par meter ifrån.

– Hej grabbar, sa jag. Hur är läget?

De stirrade föraktfullt på mig.

– Det tycker jag du ska skita i, svarade en av dem.

Sedan tog de ett steg åt sidan och började gå mot matsalen. Jag klev fram och ställde mig i vägen för dem. I betydligt skarpare ton förklarade jag att de inte hade rätt att komma in på skolan och att de genast måste försvinna.

– Vadå försvinna, skrek en av killarna. Det här är vår gamla skola. Här har vi gått i tre år. Du däremot verkar inte ha gått här? I så fall är det du som ska sticka!

Då kom gymnastikläraren. Han var en och åttiofem lång och nästan lika bredaxlad. Med bestämda steg klev han fram mot killarna. Några sekunder synade han dem uppifrån och ner. Sedan skrek han åt dem att omedelbart lämna skolans område. Tydligen tålde killarna inte denna bryska behandling för de började genast käfta emot. Tonen höjdes mer och mer. Till sist vände sig gymnastikläraren mot mig.

– Nu får det verkligen vara nog, sa han med sammanbiten min. Vi får hjälpas åt att lyfta ut de här idioterna!

Jag är lång och smal och hade inte slagits sedan jag var tio år gammal och bråkade med min storebror. Nu insåg jag att det nog ändå var dags för en kraftfull insats. Jag kavlade upp skjortärmarna och gjorde mig beredd på en rejäl uppgörelse. Då plötsligt steg en av de minsta tjejerna från åttan fram till oss; en liten, tunn flicka. Utan minsta tvekan klev hon in och ställde sig mellan de fulla killarna och mig och gymnastikläraren. Där stod hon och såg på grabbarna med sitt varma, mjuka leende. Det syntes att killarna lugnade sig lite. När tjejen fått ögonkontakt med dem la hon huvudet på sned och så bad hon att de skulle ge sig av.

Det var tyst några sekunder, man såg att killarna tvekade. De tittade lite undrande på varann. Sedan ryckte en av dem på axlarna. – Okej grabbar, sa han. Vi drar! Och så gick de sin väg, alla tre.

Där stod vi, gymnastikläraren och jag, två vuxna karlar och skämdes. Tjejen hade gett oss en läxa som fortfarande sitter! Jag tror faktiskt inte längre det fungerar att möta våld med ännu mer våld, hårdhet med mer hårdhet. Tjejen från åttan visade kraften som finns i mjukhet och ett varmt leende. Så många gånger har jag sett hur ett hårt svar ofta väcker gräl och ännu mer hårdhet, medan mjukhet och lite humor kan stilla stormar. Visst har man nytta av att vara stark och ha stora, dallrande muskler. Ändå tror jag man kommer betydligt längre med charm och lite vänlighet. Så mycket ilska och hårda ord går att avvärja med en kram eller ett avväpnande skämt.

Hon var modig, den lilla tunna tjejen, som vågade bryta ett hotande slagsmål med bara ett enda ynkligt vapen: Hennes varma, charmiga leende.

Bibeln – GT ORDS 10:8—12

En klok man lyssnar på förmaningar, den som pratar strunt går det illa.

Trygg går den som går rätta vägar, den som viker av råkar illa ut. Försmädliga miner sårar, rättfram kritik skapar fred.

Den rättfärdiges ord är en källa till liv, de ondas ord gömmer ofärd. Hat vållar fejd, kärlek skyler alla fel.

Bibeln – NT 2 TIM 2:22-25

Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare skall inte strida; han skall vara vänlig mot alla, kunna undervisa, ha tålamod och med mildhet föra dem till ordningen som säger emot honom. Kanske låter Gud dem omvända sig och komma till insikt om sanningen.

Fundera vidare

Vad var det som gjorde att tjejen i åttan klarade det Torgny och gymnastikläraren aldrig kunde? Vad hände hos de tre killarna när tjejen kom fram så där? Finns det något vi kan lära av henne? Tror du sådant alltid fungerar? Om inte – varför?

Hur uppstår ett gräl? Har du själv varit med om att hårda ord leder till ännu mer hårda ord? Vad gör man för att bryta? Hur gör man det bra igen? Vem ska ta initiativet?

I vissa relationer är man tyst och tjurar istället. Vilket är värst? Hur hittar man tillbaka?

Finns det relationer där man aldrig blir osams?

Psalm svps 507

Till natt det åter lider, och solen från oss skrider.

Jag knäpper mina händer och till min Gud mig vänder.

0 Herre, du som varit min tröst den dag som farit, låt mig din nåd förnimma också i nattens timma.

Mig själv och vad i livet mig kärt av dig är givet jag ger liksom tillbaka åt dig att övervaka.

0 Gud, min bön jag slutar och mot din nåd mig lutar. Ej finnes ro i världen som på den huvudgärden.

 

Bön FRANCISKUS

Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.

Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse. Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet. Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.

Där osanning finns, låt mig få komma med sanning. Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet. Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen. Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

0 gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta, inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå, inte så mycket efter att bli älskad, som att älska. Ty det är genom att ge, som man får,

genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Citat
Våld kan medföra en tillfällig seger, men det kan aldrig skapa varaktig fred.
Martin Luther King

En droppe honung fångar fler flugor än ett helt fat med ättika.
Okänd

Om du är upprörd, så tala inte genast!
Babylonisk vishetslära