En flyktingpojkes berättelse

Det var en frisk och klar förmiddag i början av maj. Snön hade smält bort och vårfåglarna kvittrade från träden. Alla skolbarnen var ute på halv-tio rast. Vissa spelade fotboll, andra hoppade rep. Många stod där i små utspridda klungor och bara pratade.

  Då hördes ett dovt muller någonstans långt bortifrån. Med ens upphörde all lek. Barnens blickar sökte sig mot horisonten, alla visste vad som väntade. Skolan låg några mil från ett stort militärflygfält. Så här års brukade de ofta ha flygövning.

  Den här gången kom sex Viggenplan. Ledarplanet körde först. Alldeles bakom detta följde två andra. Sen kom ytterligare tre, allihop så tätt tillsammans att det nästan såg ut som om de satt ihop. På mycket låg höjd och med oerhörd hastighet skar planen fram genom vårluften som en sylvass spjutspets. Barnen stod där som fastnaglade och såg hur flygplanen var på väg rakt mot skolgården. Ljudet från maskinerna överröstade allting annat, man kunde helt enkelt inte låta bli att titta.

  Därför var det ingen som la märke till att en av killarna inte reagerade som alla de andra. Om någon vänt sig om och sett in i hans ögon, skulle de varken sett beundran eller spänning. Istället brann blicken av en skräckfylld fasa, då de sex Viggenplanen styrde ner över skolgården.

  Och plötsligt, som skjuten ur en kanon började killen springa. Skrikande rusade han över gårdsplanen. I ena hörnet fanns en gjuten soffa av cement. Killen kastade sig ner under den. Med armarna över huvudet låg han där och skrek medan de sex attackplanen mullrade förbi, tätt över skolgården.

  Då fanns det inte en enda av eleverna som tittade bort mot flygplanen. Alla såg på killen.

  – Är han helt knäpp? Trodde han att det var på riktigt?

  Nu råkade det vara så att deras lärare hade sett vad som hände. Egentligen stod det matte på schemat, men man fick inga tal räknade den timmen. Istället bad läraren att den nyinflyttade killen skulle förklara varför han reagerade som han gjorde. På bruten svenska började han berätta sitt livs historia.

  – Jag kommer från ett land där det varit krig så länge jag kan minnas. Från början kanske människorna sprang ner i skyddsrummen då flyglarmet tjöt, men allt eftersom åren gick avtrubbades man och tappade respekten.

  Ibland gick larmet mitt i natten. Då struntade vi ofta i det. Staden där vi bodde var stor. Risken att en bomb skulle falla över just vårt hus tycktes så försvinnande liten. Därför låg vi oftast kvar. Om larmet ljöd under dagtid gick vi vanligtvis ner, fast inte när vi hade riktigt roligt.

  Pojken stannade upp i sin berättelse, liksom för att ta sats.

  Den här dagen lekte vi i en park en bit hemifrån. Jag och en kompis hade klättrat högt upp i var sitt träd. Då gick flyglarmet. Vi tittade på varann och skakade på huvudet. Det kunde vara häftigt att se allting så högt uppifrån. Därför valde vi att stanna kvar.

  Den här gången kom planen närmare än jag någonsin sett dem förut. De var så nära att vi till och med kunde läsa registreringsbeteckningen, ana konturerna av piloten någonstans där uppe. Och så såg vi en lucka öppnas, hörde det fasansfullt vinande ljudet då en bomb närmar sig. Ett tag var jag rädd att den skulle falla över parken där vi lekte, men den gjorde inte det. Istället slog den ner några kvarter bort. Marken skakade till, en eldpelare sköt upp. Långsamt steg sedan den tjocka röken mot skyn.

  – Jag satt där som förstelnad, men så släppte förlamningen. Jag kastade mig ner från trädet, rusade iväg genom parken, sprang den väg jag sprungit så många gånger förut. När jag rundat det sista hörnet blev jag bara stående. Pojken gjorde en paus igen och svalde. Man såg hur han kämpade med en klump i halsen.

  – Det som varit vårt hus… där flammade det största eldhav jag någonsin sett. Inne bland lågor och nedfallna husrester visste jag att min mamma och pappa fanns. Där hade jag mina småsyskon…

  Aldrig hade det varit så tyst i klassen som när killen avslutat sin berättelse. Två saker ändrades efter den här händelsen.

  Det ena var att de andra i klassen bättre förstod varför invandrarkillen ibland betedde sig lite underligt och inte alltid var som sina klasskamrater.

  Det andra inträffade samma kväll. Varenda en av dem som hört hans berättelse gick hem och kramade om sin mamma eller pappa hårdare än de kanske någonsin gjort förut. Killens historia hade hjälpt dem förstå hur mycket de trots allt hade där hemma.

Ps 103: 13-18
Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull. Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten, när man håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder.

Under ytan
Torgny Wirén Mats Johansson
Cordia