Det svåraste ordet

Det hade varit ganska tråkigt hemma hos Anna sista tiden. Grälen mellan mamma och pappa ekade mellan väggarna. Varje gång de skällde gick Anna in på sitt rum och gömde sig, men skriken gick genom stängda dörrar. Varje ord träffade henne ändå. Många kvällar hade hon gråtit sig till sömns utan att någon enda kom in och tröstade.

Nu var det nästan ännu värre. Ingen sa någonting längre. Måltiderna var så plågsamt tysta, de ytliga fraser som krystades fram gjord bara främlingskapet ännu tydligare. Känslorna mellan mamma och pappa var som isande frost, de tittade inte ens på varann längre.

Men så en kväll låg Anna vaken. Oroliga känslor och svåra tankar gav henne ingen ro. Plötsligt öppnades dörren och pappa kom in. Har såg att Anna låg vaken. Då la han sig hos henne i sängen.

– Du gråter?? Varför är du ledsen?

Anna svarade inte.

– Har du ont i magen?

Hon skakade på huvudet.

– Har någon varit elak mot dig?

– Nej.

– Har någon av dina saker gått sönder? Har det blivit stulet? Är de något du önskar som vi inte gett dig?

Anna skakade på huvudet för varje fråga.

– Men vad är det då? Varför gråter du?

Det blev tyst en stund.

– Jag gråter för att du och mamma inte är vänner längre.

Pappa blev stel och kall, det kändes så tydligt att hon sagt något so sårade honom. Efter en liten stund la han sig på rygg och såg upp i taket med tom blick. Anna låg där bredvid, vågade knappt andas. Hon såg en tår blänka i hans mörka ögon. Ett tag ångrade hon orden hon sagt. Men så vände han sig mot henne. Blicken var glansig av tårar nät han viskade:

– Förlåt mig, Anna. Förlåt! Jag och mamma ska försöka göra allt bra igen.

De kramade varann, sedan reste han sig och gick ut.

Dörren blev lämnad på glänt. Hon hörde hur pappa och mamma pratade i sängkammaren. Orden var inte lika hårda som tidigare. De pratade länge. Anna uppfattade bara några ord här och var. Ett enda ord stannade kvar i minnet och etsade sig fast i hennes medvetande. Det var det lilla ordet ”förlåt”.

Allt kallt och hårt som varit mellan mamma och pappa löstes inte
upp den kvällen. Och visst fortsatte grälen och de hårda orden under åren
som följde. Ändå var det något som hände den där kvällen inne i Annas rum.

Både hon och hennes föräldrar förstod att det faktiskt finns en väg tillbaka. Och att denna smala och ibland ganska snåriga väg ofta börjar med ett enkelt litet ord. Det enklaste och samtidigt kanske det svåraste ordet som finns.

Matt 6:12-15
Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Under ytan
Torgny Wirén, Mats Johansson
Cordia