Det gyllene skrinet

Klaus allra bästa vän ute på den ensliga gården var hans farfar. Och farfars bästa vän alltsedan farmor dog för tre år sedan var Klaus. Antingen var de i ladugården  och arbetade med korna eller också satt de i gräset utanför vedboden och bara pratade. Ingen kunde undgå att märka den ovanliga vänskapen mellan farfar och Klaus.

Men så blev farfar sjuk. Ibland verkade det nästan som Klaus flyttat in till honom. I timmar kunde pojken sitta vid sängkanten och bara lyssna till farfars rosslande andetag. Dagarna gick, farfar blev allt sämre. En morgon när Klaus kom in, märktes det att farfar ville säga något. Klaus gick fram till sängen. Andningen verkade tyngre nu, men blicken var klar. Farfar pekade på den gamla chiffonjén som stod i andra änden av rummet. Han sa något om ett lönnfack bakom de små lådorna högst UPP.

Först trodde Klaus att febern gjort honom förvirrad, men han gick ändå fram och lät fingrarna glida längs den innersta väggen. Då hittade han en liten hasp. Klaus vred på den och plötsligt märkte han att träskivan gick att skjuta åt sidan. Där inne fanns lönnfacket!

Farfar bad honom hämta ut ett skrin men Klaus fann inget. Däremot hittade han en sorts förgylld smidesfigur. Försiktigt lyfte han ut den. Det var ett oerhört välgjort lejon som låg på en sorts klippavsats. Varje detalj i detta fantastiska konstverk hade formats med en sådan skicklighet att man riktigt kände kraften från detta mäktiga djur. Det var som om lejonet vaktade över en stor och mycket dyrbar skatt. Klaus gav till ett tjut av häpnad.

Det var det vackraste jag sett! utbrast han. Varför har du gömt detta fina djur i ett lönnfack?

Farfar svarade inte. Istället tog han emot det gyllene lejonet som om det varit hans allra dyrbaraste ägodel. Ögonen vattnades av tårar när hans stela fingrar gled över dess skrovliga yta, blicken sökte sig långt bort. Instinktivt förstod Klaus att detta var något ännu större och dyrbarare än han först trott. Farfar drog in ett djupt, rosslande andetag. Det kokade i bröstet på honom, men han ville ändå prata.
-Jag var ungefär så gammal som du, började han långsamt. Då fick jag detta skrinet av min farmor. Hon i sin tur hade fått det som förlovningspresent av sin farfar. Lejonet har följt vår släkt i många generationer.

Han hostade till, man såg att varje andetag krävde en oerhörd ansträngning. Ändå fortsatte han tala, det var som om han inte fick ge upp ännu. Inte förrän han fört budskapet vidare till en ny generation.

 -Ta det här lejonet, Klaus, viskade farfar. Du får det för att ge, till den flicka du vill älska livet ut…

De grova händerna darrade när han försiktigt grep om lejonet och vek det bakåt. Till Klaus häpnad såg han att det verkligen var ett skrin. Ovansidan av stenen bildade locket. Där under, på en mjuk bädd av sidentyg, låg en glänsande halskedja i rent guld. Bredvid kedjan fanns ett guldsmycke med infällda ädelstenar som gnistrade i regnbågens alla färger. Där fanns en brosch och en ring, alla i guld och med likadana stenar infällda.

Klaus bara stirrade. Till och med ett barn kunde se att allt detta var oerhört värdefullt. Skrinet med dess innehåll kändes så fantastiskt, nästan för mycket för att vara sant. Klaus böjde sig fram och kramade om farfar. Redan nu längtade han till den dag då han skulle få öppna skrinet och räcka över guldsmyckena till en flicka. Då såg han blicken, det fanns något vädjande i den.

Var rädd om skrinet, Klaus, viskade farfar. Ge det inte för snabbt. Inte förrän du vet att hon är den rätta.

Hur ska jag kunna veta det?

– Tiden kommer att visa dig. Men du behöver mycket tålamod, Klaus, och kärlek…

Det brände till av smärta i bröstet på Klaus. Först nu förstod han att detta kanske inte var något enkelt val.

Vad händer om jag misslyckas? frågade han. Ifall jag lämnar skrinet till fel person?

– Du får aldrig tillbaka ditt skrin i samma skick som du gav det, svarade farfar allvarligt.

Sedan blev han tyst några sekunder, hämtade andan. Klaus förstod att farfar inte skulle orka mycket mer nu. Ändå måste han få höra de sista orden också.

 -Halskedjan går att laga, Klaus, fortsatte han. Skrinet kan tvättas av.

Ibland dröjer det innan glansen kommer tillbaka, men till slut gör den ändå det.

Klaus böjde sig ner och lutade huvudet mot farfars axel. Nu kände han hur tårarna kom.

Jag ska göra mitt allra bästa, viskade han.

Klaus kunde ana leendet i farfars trötta ögon.

Gud är med dig, Klaus, viskade han. Jesus ska hjälpa dig att hitta den flicka som passar allra bäst.

Jag tror att vi alla har fått ett sådant där gyllene lejonskrin, den finaste men samtidigt också den ömtåligaste gåvan vi människor kan ge varann. Jag tänker på sexualiteten och på samlaget.

Bibeln har en oerhört positiv, men samtidigt mycket realistisk syn på sex, samlaget är det djupaste och vackraste vi någonsin kan ge en annan människa. Därför talar Bibeln så ofta om att skrinet bara bör ges till en. Rådet är en öm vädjan, Gud vet att guldkedjan lätt tar skada. Det är för din egen skull han säger det men också för den som en gång ska bära din kedja. Dessutom är det inte rätt att du tar emot en guldkedja från någon annan, om du inte på allvar vill behålla den.

Gud vill att vi ska ge mycket av oss själva till människor vi möter, men guldkedjan är alltför värdefull. Den ska vi spara till den enda som på djupet är värd att få den.

 

Ords. 5:15-19
Drick vatten ur din egen brunn, friskt vatten ur din egen källa. Skall dina källflöden rinna ut på gatan och strömma ut över torget? Nej, de skall tillhöra dig ensam, dela dem inte med andra! Må din källa vara välsignad. Gläds åt din ungdoms hustru, den älskliga hinden, den vackra gasellen. Må hennes bröst alltid vara din lust, hennes kärlek alltid berusa dig.

Under ytan
Torgny Wirén, Mats Johansson
Cordia