Den femte tallriken

Det var kväll i den lilla stugan. Föräldrarna och de tre barnen satt vid matbordet och åt. Fotogenlampan spred sitt varma, behagliga ljus. Hustrun hade plockat fram det bästa huset förmådde. Ingen kunde ta miste på att det dukats till fest.

Trots detta vilade en märkbar oro över måltiden. Barnen åt under tystnad. Föräldrarna sa heller inte särskilt mycket. Alla visste att detta kanske var deras allra sista kväll tillsammans. Landet låg i krig. Ett brev hade kommit med expressutbärning. Pappan kallades in i kriget, han skulle åka redan samma kväll.

 När de ätit färdigt reste han sig och tog på ytterkläderna. Hela familjen stod ute i tamburen. Där kramades de, så innerligt hårt och längtansfullt som fem människor någonsin kan. Till sist öppnade pappan dörren och steg ut i mörkret.

– Jag kommer tillbaka, viskade han. En dag ska jag stå utanför dörren igen. När det blir vet jag inte, men en dag kommer jag. Lova att ni väntar.

Både mamman och de tre barnen nickade. Visst skulle de vänta, de lovade vänta till tidens ände om så behövdes.

Sedan stod de där på trappan; en ensam mamma med tre små barn. De vinkade och grät till dess att deras pappa försvunnit långt borta i fjärran.

 Veckorna gick. Varje dag pratade de om sin pappa, undrade hur han hade det, vad han gjorde och om han inte kom hem snart. Varje kväll tänkte de särskilt på pappan. De bad att Gud måtte beskydda honom och att han snart skulle återvända hem.

 Månaderna gick. Kriget fortsatte sitt härjande. Ett helt år passerade utan att de fått ett enda livstecken från pappan. Den lilla stympade familjen fick kämpa hårt för att klara livhanken. Men hur deras dag än sett ut samlades de ändå var kväll vid nattduksbordet och bad för honom, bad att han snart skulle komma hem. Ändå märkte mamman hur minnesbilderna av honom långsamt bleknade, barnen längtade inte lika intensivt längre. Dagarna gick vidare, speciellt de två yngsta levde som om deras pappa aldrig funnits. Mamman försökte prata om deras pappa, plockade fram kort och berättade minnen från förr. Hon talade om semestrar de haft långt innan kriget börjat. Ibland fungerade det, men ändå märkte hon att barnen inte deltog med samma entusiasm som förut. Hon funderade på vad som skulle väcka känslorna till liv igen. En dag fick hon en ide.

När barnen kom hem den kvällen stod mamman ute i köket och donade. Hela den lilla stugan doftade av fest. Barnen rusade in till henne.
– Ska vi få besök, mamma? frågade de ivrigt. Varför lagar du så god mat?

Mamman log hemlighetsfullt.
– Ni ska få se…

Barnen sprang ut och lekte, men snart var de tillbaka igen. Då stod bordet dukat. Där fanns fem tallrikar.
– Men då ska vi ju ha besök! Vem är det som kommer? Är det mormor?
– Den femte tallriken har jag dukat till pappa, svarade mamman.

– Pappa? De stirrade häpet på henne. Ar det säkert? Ska pappa komma ikväll??

Barnen sprang om varann och jublade.

Nja, svarade mamman dröjande. Jag är inte helt säker på att han
verkligen kommer ikväll. Men han kommer tillbaka! Det har han lovat.

Det blev en alldeles speciell stämning runt fotogenlampan den kvällen. Barnen såg på den tomma tallriken. Hela tiden hade de ett öra ut mot tamburen och väntade på att få höra pappans knackning mot ytterdörren.

 Men han kom inte den kvällen. Han kom inte nästa och inte nästa heller. Ändå fortsatte mamman att duka fram en tallrik extra. Varje gång fick hon plocka tillbaka den orörd. Så fortsatte det, månad efter månad.

En kväll kom den äldste sonen in i köket. Mamman höll på att duka fram kvällsmat. Då brast det för honom.

– Varför måste du hela tiden duka fram den där tallriken till pappa? Han har ju varit borta i mer än två år nu. Inte ett enda livstecken har vi fått. Vi vet ju inte ens om han lever.

Mamman såg på honom. Hennes ögon fylldes av tårar, men rösten klar och skarp.

– Pappa kommer, sa hon. Han har lovat komma. Till dess ska vi fortsätta vänta!

Ytterligare ett år gick. Det blev höst för tredje gången. Regnet smattrade hårt mot plåttaket, fotogenlampan brann i köket. Mamman och de tre barnen satt vid bordet och åt sin kvällsmat. På den tomma platsen fanns fortfarande en orörd tallrik.

Plötsligt knackade det på dörren. Mamman stelnade till, lyssnade. Innan barnen hunnit fatta någonting hade deras mamma rusat ut i tamburen. När de kom dit såg de henne stå där, djupt inborrad i någons famn. Först hade de svårt att riktigt känna igen honom. Han var mager och skägget gav ett ganska ovårdat intryck. Regnet hade gjorde hans hår stripigt och tunt, men det var ändå han. Deras pappa hade äntligen kommit hem igen!

Det var mycket, mycket länge sedan Jesus stod där på trappan och vinkade adjö.

– Jag kommer tillbaka, sa han. Lova att ni väntar på mig.

Åtskilliga generationer har passerat, de allra flesta har slutat vänta. Många tror inte ens att Han fortfarande lever. Både för deras och för vår egen skull måste vi fortsätta att duka den femte tallriken, tala om att Jesus en dag ska komma tillbaka.

Apg 1:8-11
Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem.Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

 

Under ytan
Torgny Wirén Mats Johansson
Cordia