Cykelgaraget

Vid sidan av präststudierna arbetade jag en del som patientvak på Universitetssjukhuset i Lund. Det betydde att jag vakade över svårt sjuka patienter på olika intensivvårdsavdelningar. På den tiden behövde ett patientvak ingen direkt utbildning. Ofta räckte det med lite människokännedom och en portion sunt förnuft. Vanligtvis jobbade jag natt. Då startade jag klockan nio på kvällen och slutade vid sju på morgonen. Halv åtta brukade jag vara ombytt och klar att cykla hem.

  Många morgnar vid halv-åtta-tiden mötte jag en man i cykelgaraget under stora sjukhusbyggnaden. Han kunde kanske varit i sextioårsåldern, byxorna han hade på sig var fem centimeter för korta och jackan såg ut att komma från en klädinsamlingscontainer. Cykeln han kom med var säkert fyrtio år gammal och på pakethållaren hade han alltid sin lilla fyrkantiga matlåda omsorgsfullt inlagd i en uttjänad Konsumkasse. Mannen var alltid käck och glad. Varje morgon hejade han genom att lyfta höger hand. Och så brukade han stanna upp och tala om hur vädret var.

  Eftersom vi träffades ganska ofta kunde jag inte låta bli att fundera över vad detta var för sorts person och vad han egentligen jobbade med. Att han var ungkarl föreföll alldeles självklart, jag kunde inte tänka mig att han fick gå omkring i så gammalmodiga kläder ifall han haft en kvinna hemma. Ändå undrade jag om han verkligen klarade av att ordna sin egen matlåda varje morgon. Någonting sa mig att kan knappast skötte den där sysslan själv. Därför gissade jag att han fortfarande bodde kvar hos sin mamma … Fast då måste mamman vara närmare nittio år. Men visst kunde en pigg nittioåring laga sonens matlåda …

  En annan sak jag inte kunde låta bli att fråga mig var vad han egentligen gjorde på Lunds lasarett. Han kunde inte vara sjukvårdspersonal eftersom han började klockan åtta på morgonen. Vaktmästare avfärdade jag också, han såg ut att vara alltför tafatt och fumlig för ett så praktiskt yrke. Möjligen jobbade han som ekonomiassistent på löneavdelningen. Det trodde jag nog han skulle klara. Han kunde också vara någon sorts biträde på en lugn och stillsam terapiverkstad. Eller kanske körde han sopor och tvättvagnar längst nere i sjukhusets kilometerlånga kulvertar.

  Under flera år träffade jag mannen, vi växlade våra korta hälsningsfraser om vädret innan vi fortsatte vår väg. Ofta kändes det som jag gjorde en sorts samhällsinsats när jag pratade med en person som de flesta andra bara gick förbi.

Men så en dag blev jag inringd mitt på dagen. De hade väldigt mycket att göra på en av intensivvårdsavdelningarna så jag lovade att hjälpa till. Som vanligt bytte jag om nere i kulverten under huvudbyggnaden och tog hissen upp. Det var en liten personhiss och vi stod redan fem personer där. En bit upp i sjukhusbyggnaden stannade hissen för att släppa in ytterligare någon. Instinktivt tog vi andra ett steg tillbaka samtidigt som vi såg ner i golvet. Det är jobbigt att kliva in i en hiss om alla tittar. En man steg in, dörrarna stängdes och hissen fortsatte uppåt.

  Jag noterade att nykomlingen hade vit rock på sig. Lite nyfiket lyfte jag blicken. Då såg jag. Det var han: mannen från cykelgaraget! Tydligen jobbade han inom vården ändå. Mannens ansikte brast ut i ett glatt leende när han såg mig. Som alltid lyfte han högerhanden till en hurtig hälsning. Jag hälsade tillbaka. Några sekunder stod vi där och såg på varandra. Då kände jag hur hans vänstra axel plötsligt fick någon sorts magnetisk dragningskraft. Där fanns namnskylten med mannens titel och arbetsplats. Jag kunde bara inte missa den här chansen. Till varje pris måste jag se vad karin jobbade med! Samtidigt såg jag att han gjorde exakt likadant. Också han undrade vad jag jobbade med. På min skylt stod det: ”Torgny Wirén. Patientvak”. På hans skylt stod ett namn och två titlar. Den första titeln var ”Chefsöverläkare”. Den andra var ”Professor”. Hissen stannade. Mannen klev av och försvann.

En vecka senare sågs vi på nytt i cykelgaraget. Mannen hejade precis lika piggt och glatt som alltid. Där fanns ingen som helst skillnad. Förändringen låg hos mig. Jag skämdes verkligen över det. Jag som vuxit upp i en familj där man ofta talat om människans okränkbara värde. Oavsett ålder, kön, utbildning, nationalitet och ekonomi har alla människor samma värde. Plötsligt insåg jag att det alls inte var så enkelt. Med pinsam tydlighet upptäckte jag hur oerhört mycket svårare det var att byta några ytliga hälsningsfraser om vädret nu, när jag visste att mannen i cykelgaraget var en av Universitetssjukhusets framstående medicinprofessorer.

Bibeln – GT 3 MOS 19:15
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman.

Bibeln – NT MARK 9:33-37
De kom till Kafarnaum. Och när Jesus var hemma igen frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.”

Fundera vidare
Har du också varit med om att missta dig på folk? Varför gjorde du det? Vad hände? Hur viktigt är kläder och utseende när vi bedömer någon?

  Vad är det som gör att vi behandlar människor olika? Borde vi behandla alla människor lika?

  Finns det någon som du tycker är mer värd än någon annan? I så fall, varför? Kan man bli av med delar av sitt människovärde genom hemska eller kanske ogenomtänkta handlingar?

  Tycker du att alla ska ha samma lön? Varför? Varför inte?

 

Psalm – Svps 717
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbaner
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.

Bön – Reinhold Niebuhr
Vi tackar dig, Herre, för alla de människor vi haft att göra med i dag och för alla de många tusen, vilkas arbete vi haft nytta och glädje av. Vi tackar dig för allt de gjort, för all pliktkänsla och hederlighet, alla initiativ och allt mod från så många människor, som blivit till hjälp för oss och andra. Gör oss tacksamma för deras trohet, lyhörda för deras behov och uthålliga i vårt ansvar för dem. Påminn oss också dagligen om nöden i världen, och gör det så kraftigt att vi drivs till handling. Bevara oss från att så uppslukas av det materiella, att vi glömmer det enda nödvändiga. Bevara oss från att vinna hela världen och förlora vår själ.

Citat
En människa och en bok bör inte dömas efter utsidan.
Okänd

I regel är skillnaden så liten mellan människa och människa att det inte finns någon anledning till fåfänga.
Charles-Louis De Secondat Montesquieu

Missunna aldrig någon det sken av lycka han äger, för du känner inte hans hemliga sorger.
Indiskt ordspråk

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia