Blenda

REDAN NÄR vi fick vår lilla Cavaliervalp kände jag att jag ville låta henne gå lös. Cavalier King Charles Spaniel är en mycket liten hund med långa öron och stora, bedjande ögon. Den kan knappast skrämma någon människa i världen och har nästan ingenting av jaktinstinkt i sig. Dessutom bor vi i ett ganska lugnt område med en stor tomt runt huset. Trots det måste jag erkänna att det inte varit helt problemfritt att ha hundarna lösa. Tre hundar har vi haft, alla tre har gjort misstag som kunnat gå riktigt illa. Värst tycker jag ändå Blenda varit.

En gnistrande kall februaridag tog jag med mig Blenda ut i skogen. Vi hade promenerat mycket, Blenda och jag, men just den här skogen var ny för oss. Jag stannade bilen vid enmilsspåret och så gav vi oss iväg. Ett decimetertjockt snötäcke vilade över skogen, snön knarrade behagligt under fötterna och termometern utanför klubbstugan visade tio minusgrader.

  Blenda och jag gick allt djupare in i skogen. Hon sprang som en nysläppt kalv på vårbete. Fram och tillbaka for hon, uppför kullar och sedan ner igen. När jag gått en kilometer hade Blenda med all säkerhet sprungit sju.

  Efter drygt tre kilometer stannade jag upp och tittade mig omkring. Nu var det en stund sedan jag såg Blenda. Allt var tyst och stilla. Ingenstans fanns den lilla vitbruna hunden. Jag ropade på henne men fick inget svar, jag visslade på henne. Till sist skrek jag hennes namn så det ekade i skogen. Ändå kom hon inte. Jag gick av och an i mer än en halvtimma utan att hon dök upp. Slutligen tänkte jag att hon kanske följt stigen tillbaka till bilen. Därför gick jag hela den långa vägen till parkeringsplatsen igen men inte heller där fanns någon Blenda. Då började jag bli orolig på allvar. Jag fortsatte ropa samtidigt som jag gav mig iväg in i skogen igen, följde milspåret fram samt till stället där hon försvann. Jag fortsatte ytterligare en bit. Ingenstans fanns minsta livstecken från den lilla hunden.

  Efter säkert tre timmars ropande, visslande och hojtande gick jag tillbaka till bilen på nytt. Blenda fanns inte där nu heller. Då var klockan så pass mycket att det började skymma. En liten hund klarar inte kylan särskilt länge. När mörkret fallit skulle temperaturen förmodligen sjunka ner mot tolv-femton minusgrader. Jag förstod att Blenda inte hade stora chanser att överleva natten. Därför gav jag mig upp i skogen ännu en gång. Nu hade jag inget större hopp om att hitta henne. Jag ropade inte längre, visslade inte heller. Bara gick stigen fram.

  Då fick jag se någonting vitt mellan ett par björkstammar. När jag tittade en gång till såg jag hunden. Det var Blenda! Jag böjde mig ner och ropade hennes namn. Trött, ynklig och oerhört frusen kröp den lilla nedkylda hunden upp i min famn. Hela den taniga kroppen skakade av köld och av rädsla. Jag bar henne tillbaka till bilen och virade in henne i filtar. Sedan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig släppa henne lös i skogen mer.

Två veckor senare tänkte jag ta en tur med Blenda. Mest för att läka mina egna sår bestämde jag mig för att åka till det stället där hon sprang vilse. Den här gången hade jag henne i koppel. Det decimeter-tjocka snötäcket låg fortfarande kvar, kylan höll i sig. Tillsammans vandrade vi uppför höjderna. Hela tiden ryckte hon och drog i kopplet, hon gnydde och gnällde och ville springa lös. Till sist kändes det nästan grymt att låta den frihetslängtande hunden gå i band. Jag såg ju hur innerligt gärna hon ville springa runt och upptäcka allt spännande i skogen. Det syntes att hon inte var lycklig där hon gick i mitt strama koppel och jag ville faktiskt ha en lycklig hund.

  För mig var det en svår stund när jag satte mig på huk och tog av henne halskedjan. Givetvis visste jag att detta kunde vara sista gången jag såg henne. Ändå bestämde jag mig för att ta den risken. Det fick faktiskt vara värt det!

 Blenda var som en spänd stålfjäder när jag lossat kopplet. Lydigt väntade hon på det förlösande kommandot. Jag tvekade ytterligare ett par sekunder. Sedan fick hon det:

– Fri!

  Och som hon sprang! Med ofattbar iver rusade hon uppför höjderna och vidare ner på andra sidan. Nu gick hon inte längre att hejda. Återigen tänkte jag att detta kunde vara sista gången jag såg henne. Mitt enda hopp var att vi möjligen lyckats skapa ett slags osynligt koppel av förtroende och tillit. Och att hon kanske lärt sig något från de kyliga timmarna när hon sprungit vilse två veckor innan.

Jag gick enmilsspåret. Under tiden hade Blenda säkert sprungit fem gånger så långt. Oavbrutet rusade hon upp och ner, fram och tillbaka. Samtidigt kändes det som hon höll lite bättre koll på var jag befann mig. Helt säkert ville hon inte komma bort igen. Det var som om kopplet ändå fanns där, ett slags osynligt band av tillgivenhet.

  Tiden har gått. Blenda är fortfarande nästan alltid okopplad och hon klarar som regel också av det. Långsamt känns det att hon lärt sig. Trots all oro och trots alla de gånger hon sprungit vilse har det tveklöst varit värt mödan. Blenda har förblivit en glad hund!

Jag tror inte att man vare sig kan eller ska göra så här med alla hundar, men jag tror det är så Gud gör med oss. Han skulle ha kunnat hålla människan kopplad. Givetvis hade det varit både lugnast och säkrast. Ändå valde Gud att släppa kopplet. Han ville ha glada människor, fria människor. Nog visste Gud att han riskerade mycket när han lossade vårt koppel, också han var medveten om att det kunde vara sista gången han såg oss. Ändå valde han att släppa oss fria. Och jag är övertygad om att han visste vad han gjorde.

  När jag släppte Blenda fanns en förhoppning om att vi skapat ett osynligt band av förtroende och tillgivenhet. Och att det kopplet skulle vara starkt nog. Jag tror Gud bärs av samma längtan. Han vill att det ska finnas ett slags osynligt koppel mellan honom och oss, en ömsint länk av förtroende och kärlek. Och att det bandet är nog för att vi ska stanna kvar hos honom av egen fri vilja.

Bibeln – GT JESUS SYRAKS VISHET 15:14-17
Han skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val. Om du vill kan du hålla buden. Du bestämmer själv om du skall vara trogen. Eld och vatten har han lagt framför dig: räck ut din hand efter vilket du vill. Framför människan ligger livet och döden, och hon får det hon väljer.

Bibeln – NT LUK 15:4-7
Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

 

Fundera vidare
På vilket sätt har Gud ”släppt kopplet” om människan? Varför gjorde han det? Vad fick det för följder? Var det bra eller dåligt?

Vad är frihet? Känner du dig fri? Vad styr dig? Finns det osynliga koppel? Vilka är bra och vilka bör vi slita oss från?

Är det viktigt att släppa varandra fria – i en familj, som kompisar?

Var går gränsen mellan frihet och ansvar?

 

Psalm – SVPS 289

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot, Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

 

Bön HUUB OOSTERHUIS

Gud, kan det vara din mening att vi ska falla och inte mer stå upp, att vi ska gå vilse och inte mer finna ro?

Lämna oss inte fångade i förvirring, sänd oss ditt ljus och din trofasthet.

Jesus, du som älskar oss och alla människor i världen.

 

Citat

Man älskar bara det man inte äger helt.
MARCEL PROUST

Att älska och samtidigt vara klok är knappt möjligt ens för en gud.
PUBLILIUS SYRUS

Vi samlar mer vishet från misslyckanden än från framgång.
SAMUEL SMILES

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia