Begravningen av Lisa

FÖR GANSKA MÅNGA år sedan skulle jag ha en begravning. Det var en kvinna med Downs syndrom som dött. Hon var närmare fyrtio år när hon dog och hade aldrig kunnat läsa, aldrig kunnat räkna och aldrig förmått klara sig själv. Några dagar innan begravningen träffade jag den döda kvinnans anhöriga, de berättade om det liv hon levt. När jag gick därifrån kunde jag inte låta bli att känna ett visst vemod, det verkade inte ha varit någon särskilt rolig eller omväxlande tillvaro som den utvecklingsstörda kvinnan haft.

  Så blev det då begravning. Jag kom till kapellet en halvtimma innan. Kistan stod längst fram omgiven av flera vackra blomsteruppsättningar. Vanligtvis brukar det vara tyst och stilla i kapellet alldeles före en begravning. Nu var det varken stilla eller tyst. Tio av den döda kvinnans vänner fanns inne i kapellet. De var alla utvecklingsstörda och handikappade. Flera av dem hade Downs syndrom och två satt i rullstol. Alla tio pratade och skrattade på ett sätt som gjorde att jag tänkte att de nog inte förstått vad en begravning innebär och säkert inte heller vad det betydde att deras nära vän var död.

  Jag pratade lite med dem innan jag gick ut i sakristian för att byta om. När jag kom tillbaka in i kapellet hade de anhöriga kommit. Då satt också de utvecklingsstörda tysta och stilla i sina bänkar. Trots detta tänkte jag att dessa förståndshandikappade människor nog inte kunde förstå något så abstrakt som döden.

  Begravningen satte igång med orgelmusik och vacker solosång. Jag läste ett par bibelord och försökte säga något om kvinnan som dött. Sedan blev det dags för avskedet där var och en skulle gå fram till kistan och lämna en blomma. Släktingarna gick givetvis först. En stund stod de runt kistan innan de la ner varsin ros och gick tillbaka.

  Ytterligare några släktingar steg fram. Under tiden spelade kantorn stilla orgelmusik. Sedan blev det de utvecklingsstördas tur. Personalen hjälpte fram de två rullstolarna och snart stod de runt kistan, alla tio. Jag som inte trodde att de förstått. Plötsligt fylldes hela kapellet av de utvecklingsstördas gråt. Alla dessa hade verkligen förstått och de grät både högt och ljudligt. En av kvinnorna med Downs syndrom la sina händer på kistan. Hon grät så hon hulkade:
– Du var min bästa vän, Lisa. Min allra bästa vän. Jag kommer att sakna dig så väldigt mycket.

  En utvecklingsstörd man på andra sidan kistan grät högt, han också.
– Du var alltid så glad, Lisa, sa han. Alltid skrattade du. Det är så tyst i dagrummet när inte du finns där.

  I det läget hade kantorn uppe på läktaren slutat spela. Hon insåg att de vackra orden inte fick dränkas av orgelmusik. Istället gick hon fram till läktarskranket och såg ut över det som hände.

  En man satt i rullstol. Han grät så mycket att hela rullstolen skakade. Någon av personalen hjälpte honom att lägga sin blomma på kistan. Och så ropade han så det ekade i hela kapellet:
– Du var alltid så snäll mot mig, Lisa. Ingen människa har någonsin varit så snäll mot mig som du. Ingen!

Jag tror inte någon enda av oss som var i kapellet kunde hålla tårarna tillbaka. Själv satt jag i min bänk och både grät och skämdes. Så fel jag haft! Så oerhört fel. För det första insåg jag att de utvecklingsstörda förstått precis lika mycket som jag vad döden innebar. De visste att Lisa aldrig skulle komma tillbaka mer. För det andra började jag ana att det liv Lisa levt varit allt annat än torftigt och trist. Även om hon varken kunnat läsa eller räkna hade Lisa haft många vänner. Hon var nyfiken på allt som rörde sig och hon var nästan alltid glad. Det kändes att Lisa levt ett både rikare och lyckligare liv än de flesta andra. Dessutom såg jag att Lisa satt oerhört djupa spår hos människor i hennes närhet, precis lika djupa spår som någon normalbegåvad någonsin kan.

  När begravningen var över gick en av de utvecklingsstörda fram på nytt. Andaktsfullt böjde hon sig ner och kysste den blomprydda kistan. Sedan reste hon sig upp och la handen på det vita trälocket.
– Vi ses i himlen, Lisa! utbrast hon med ett självklart leende. Vi ses i himlen.
Sedan vände hon sig om och gick.

  Jag stod kvar och tänkte att den utvecklingsstörda kvinnan kanske förstått mer, betydligt mer om både döden och livet efter, än de allra flesta av oss ”normalbegåvade” gjort. Vi kan tveka inför tanken på ett liv efter döden. För denna utvecklingsstörda väninna fanns inte minsta tvivel. Det var som två kompisar som bestämmer träff efter skolan. Hon och Lisa skulle mötas på andra sidan döden. Det var lika säkert som fikastunderna på gruppboendet varje eftermiddag!

Bibeln – GT Ps 139:1-5, 16-18
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Bibeln – NT MATT 5:5-9

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Salig de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.

Fundera vidare
Vad är en fördom? Hur uppstår en fördom? Finns det bra och dåliga fördomar? Hur slår man sönder en fördom?

Vad är ett meningslöst liv? Hur vill du att ditt liv ska se ut för att det ska vara meningsfullt? Tror du livet kan vara meningsfull man är sjuk, förståndshandikappad, blind eller rullstolsburen? Är det möjligt att helt sätta sig in i hur en annan människa har det? Hur skulle ditt liv bli ifall du plötsligt hamnade i rullstol eller kansk lorade syn eller hörsel?

Vad betyder respekt? Vad innebär det att man respekterar en annan människa? Finns det dålig eller negativ respekt? Hur skapar själv en positiv respekt?

 

Psalm SVPS  210

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.

Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like, och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike.

 

Bön
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går du förbliver Fader vår.

 

Citat
Den som älskar är alltid vacker.
TURKISKT ORDSPRÅK

 

Vad är en god gärning?
– Allt som kommer andra att le lyckligt är en god gärning.
PROFETEN MOHAMMED

 

Vi önskar ofta ”lycka och välgång” åt dem vi älskar, men tänker sällan på att de två begreppen ofta är varandras motsatser.
ERKKI MELARTIN

 

Under ytan II
Torgny Wirén
Cordia