ATT TA ALLTFÖR STOR PLATS

DET VAR EN tidig höstmorgon. Jag stod på stationen och väntade på snabbtåget mellan Stockholm och Köpenhamn. I väskan hade jag en spännande bok som jag såg fram emot att läsa. Jag klev på och slog mig ner i den halvfulla vagnen. Där fanns redan ett tiotal personer.

En bit framför mig satt två tjejer. De såg ut att vara lite drygt tjugo år gamla och jag förstod att båda studerade i Lund. Den ena tjejen höll just på att berätta om en av sina professorer. Högt och mycket ingående talade hon om olika föreläsningar han haft. Sedan fortsatte hon beskriva hur han var som handledare och allt hon visste om hans privatliv. Motvilligt satt jag och lyssnade till den närmast pinsamma utläggningen. Sedan tog jag fram boken och bestämde mig för att börja läsa.

  Hur jag än försökte lyckades jag inte komma igenom första sidan. Efter säkert tio försök gav jag upp. Jag kunde helt enkelt inte koppla bort den högljudda tjejen framför mig. Jag förstod inte hur hon lyckades prata alldeles oavbrutet hela tiden. När hon avhandlat en lärare gick hon utan en sekunds uppehåll vidare till nästa. Det var inte alls några intressanta saker hon pratade om. Jag ville verkligen inte höra. Ändå lyckades jag inte stänga av. Efter säkert en timmas genomgång av institutionens alla lärare övergick hon till att prata om sina studiekamrater. Hur hon lyckades hitta så mycket att säga om dem förstod jag inte, men hon var verkligen inte tyst en enda sekund.

  Eftersom jag ändå inte kunde läsa såg jag mig istället om i kupén. Framför mig satt fem män i trettioårsåldern. De hade kostym och slips och verkade på något vis höra ihop. Ändå pratade de inte. Någon bläddrade i en tidning, andra satt tysta och stirrade tomt framför sig. Just bakom mig satt två kostymprydda män i femtioårsåldern. Båda var djupt försjunkna i var sin hög med papper. Jag fattade bara inte hur de lyckades koncentrera sig. Snett framför mig fanns en man och en kvinna i trettiofemårsåldern. Båda satt med slutna ögon, till synes helt opåverkade av tjejens pladder. Snett bakom mig fanns en mormor med ett tioårigt barnbarn. Inte heller de sa någonting. Jag kunde inte låta bli att konstatera vilken märklig samling tråkiga människor jag råkat hamna med. Ingen av dem sa någonting alls. Tydligen var det bara jag som inte lyckades koppla bort tjejen som satt mitt i kupén och babblade. Ytterligare en timma gick. Inte en blund lyckades jag få i ögonen och inte ett ord hade jag förstått av boken trots att jag säkert gått igenom samma sida trettio gånger. Vid ett par tillfällen hade jag varit så irriterad att jag funderat på att gå fram till tjejen och be henne hålla tyst. Men jag tänkte att så får man inte bete sig. En präst måste vara tålmodig. Dessutom var det uppenbarligen bara jag som irriterade mig över henne.

 Till sist närmade, vi oss universitetsstaden Lund. Där visste jag att tjejerna skulle av. Jag kände en ganska stor lättnad när de äntligen reste sig och tog på sina jackor. Sedan drog de ner var sin väska från hyllan och så började de långsamt gå mot dörren. Hela tiden fortsatte tjejen prata. Till slut fick man verkligen anstränga sig för att höra vad hon sa. Ändå märkte jag till min fasa att jag faktiskt gjorde det. Det gick inte att stänga av hennes prat. Också när tåget stannat och de gått ut hörde jag henne prata genom kupéfönstret.

  Tåget satte igång, vi lämnade Lund och fortsatte mot Malmö. En kort stund var det alldeles tyst i kupen. Ingen av alla som var kvar kunde förmå sig tilll att bryta barriärerna. Men så såg jag hur en av de kostymklädda herrarna framför mig vände sig mot de andra och suckade.

  – Hörde ni vilken svada?

  En annan skakade på huvudet.

  – Jag har aldrig hört något liknande. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

  De andra skrattade. Jag såg mig omkring. Herrarna bakom mig tittade också upp och log mot varandra. Paret snett framför mig skrattade också. Det var som en sorts osynlig förtrollning brutits. Alla såg på något sätt lättade ut. Först då insåg jag att ingen, absolut ingen i kupen hade lyckats koppla bort tjejens prat. Alla var precis lika fångade som jag.

  Nu började männen framför mig prata. Jag förstod att de jobbade på ett mindre företag i Småland och skulle iväg på sin första resa till Kina. Alla var oerhört förväntansfulla inför vad som väntade. De började skratta och skoja. Med ens insåg jag att de alls inte varit några grå och trista tjänstemän. Flera av dem hade mycket av både humor och handlingskraft.

  Bakom mig hade de två männen också börjat prata. Jag förstod snart att de var två professorer från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. En lång stund satt jag och njöt när de berättade om olika forskningsprojekt de engagerat sig i. Samtidigt hade också paret snett framför mig vaknat till. Det visade sig att båda var kirurger från Malmö. Lågmält och stilla hörde jag dem diskutera olika operationer de varit med om. Också mormor och tioåringen pratade. De var på väg till USA för att hälsa på gamla släktingar. Allt detta kändes märkligt. I flera timmar hade jag suttit med alla dessa spännande människor utan att någon av dem ens fick chansen att öppna munnen, helt enkelt därför att en tjej i kupen tog alltför mycket plats. Hon stal ett utrymme som hon egentligen inte hade rätt till.

   Jag kunde inte låta bli att fundera över hur många intressanta personligheter som aldrig kommer till sin rätt därför att någon eller några tar alltför stort utrymme. En skolklass där några kvävs för att ett gäng pratar och stökar. Eller en arbetsplats där några inflytelserika personer tar över matraster och sammanträden med sin svada samtidigt som andra, betydligt intressantare människor, aldrig kommer fram. Ganska omtumlad lämnade jag tåget i Köpenhamn. Det kändes som tjejen stulit någonting ifrån mig, något som jag aldrig skulle å tillbaka utan bara kunde ana vad det varit. Genom sin självsäkra egoism hade hon hindrat och hämmat alla andra. Och det hade hon ingen rätt att göra.

   Många gånger har jag funderat över detta sedan dess. Hur ofta har jag tagit alltför mycket plats? Pratat på utan att låta andra komma till tals. Men jag har också funderat över det motsatta. Hur ofta har jag bara låtit andra prata utan att öppna munnen och ta den plats jag kanske egentligen borde ha? Och allra oftast: Hur många gånger har jag lyssnat på den som pratar utan att ens fundera över vad som dolde sig hos dem som ingenting sa. Alltför många gånger har jag stigit av vid samma station som de tongivande. Jag fick aldrig höra sorlet som blir när dessa försvunnit. Och jag fick aldrig veta vilka skatter som dolde sig hos dem som var kvar.

    Vi måste alla ta plats. Det är vår plikt att göra det. Men inte mer plats än att andra kommer fram. Det är denna svåra balansgång varenda en av oss har att gå. Varje dag.

Bibeln GT JESUS SYRAKS VISHET 2I:22-23, 25-26
Dåren rusar rakt in i huset, en erfaren människa visar sig försynt. En människa utan vett kikar in genom dörren, en man med hyfs väntar utanför. Andra pratar vitt och brett, men de visa väger sina ord på våg. Dårens tanke styrs av tungan, den vises tunga tyglas av tanken.

Bibeln – NT JAK 3:4-5, 8-11
Tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill. På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten?

Fundera vidare
Har du mött människor som tagit alltför stor plats? Hur märkte du det? Vad gjorde du?

  Ska alla ta lika mycket plats eller är det kanske bra att vissa tar lite mer än andra? Vad gör man om någon tar alldeles för mycket utrymme? Har du själv tryckts tillbaka av någon som du tyckte tog för mycket plats? Vad hände?

  Tror du att du själv tagit för mycket plats ibland? Varför blev det så? Kan man lära sig att ta lagom mycket plats? Hur gör man i så fall det? Finns det människor som tar alltför lite plats? Varför är det så? Kan man göra något för att hjälpa dem ta för sig?

 

Psalm SVPS 280
Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne, gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild. Giv mig mer kärlek, mod att försaka, djupt i mitt hjärta prägla din bild.

Tag mina händer, tag mina fötter, öga och öra tag, Herre kär.

Hela mitt hjärta vill jag dig giva, Jesus, min Herre, din blott jag är.

 

Bön BENGT SAMUELSSON

Herre, lär mig lyssna, när mina medmänniskor vill tala om sig och sitt.
Stäng min mun, så att jag inte på en gång börjar tala om mig och mitt.
Herre, lär mig att sluta hävda mig mot andra, att alltid vilja ha rätt,

att sätta mig som domare över andra,
att bygga muren mellan mig själv och andra genom att alltid vilja vara bäst.

Döm du mig och låt din kärlek ge mig en ny chans att leva som likställd bland medmänniskor.

 

Citat
Det sämsta hjulet bullrar mest.
Antoine De Rivarol

Det är ingen skam att tiga om man inte har något att säga.
Ryskt ordspråk

Älskling, jag undrar om du inte spelar en alltför stor roll i ditt liv.
Sacha Guitry

Under ytan II, Torgny Wirén, Cordia