Skvaller är synd

Malin och Anne var goda vänner. De satt bredvid varandra i skolan och var ofta tillsammans på fritiden. De visste mycket om varandra. Till exempel visste Malin mycket väl att Annes pappa ibland drack för mycket och att hennes mamma inte städade ordentligt. Men hon sa det inte till någon, inte förrän Sofie kom till klassen. Sofie var en pigg flicka, som gärna ville ha Malin som vän. Men hon såg ju hur Malin och Anne hängde ihop. Under några dagar när Anne var sjuk fick Sofie möjlighet att vara mera tillsammans med Malin. Malin tyckte att Sofie var så lätt att prata med, och Anne behövde ju heller inte vara hennes enda vän. Därför gav det ena det andra, och så berättade Malin för Sofie om Annes pappa och mamma.

 Så kom Anne tillbaka till skolan igen. Det var på frukostrasten. Anne hade förlorat sitt pennskrin och anklagade Sofie för att ha tagit det. Men Sofie svarade så alla de andra kunde höra det, att Anne, som hade en fyllbult till pappa och en gris till mamma, inte skulle anklaga henne!

  Anne tittade bort mot Malin. Malin tittade ut genom fönstret. Båda två kände det som om något fint hade gått sönder.

  Var det skvaller, det som Sofie sa om Anne till klasskamraterna? Ja, det var det, för det hon sa var elakt och det gjorde Anne ont.

  Var det skvaller när Malin för Sofie vad hon visste om Annes pappa och mamma? Ja, det var det, för även om hon inte sa det för att peka ut Anne inför de andra, så var det inte nödvändigt att föra det vidare.

  I det åttonde budet står det: ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” (Andra Moseboken 20:16.) Det gäller inte bara när man är vittne i en domstol. Det gäller också i många andra situationer. Med det budet menas det: Du får inte baktala, förråda eller skvallra om någon. Det betyder också att vi ska tala gott om våra medmänniskor och försöka tyda allt våra kamrater gör och säger till det bästa.

  Om vi skvallrar om andra, fördärvar vi förtroendet. Det gäller speciellt om vi säger något osant om någon, men också om det sägs något som, trots att det är sant, ändå är onödigt att berätta.

  Jag tror förresten att Malin sa förlåt till Anne, och att förtroendet mellan dem byggdes upp igen.

 

Ta emot det eviga livet!
Carsten Hjort Pedersen
BV Förlag