Att vara en kristen förälder!

Läs Ulrika Algesunds tänkvärda tankar och funderingar kring det kristna föräldraskapet

 

Är det någon skillnad på att vara det eller att bara vara förälder? Jag tror att svaret är både ja och nej. Att bli gravid och få bära ett barn i sin mage under 9 månader och för första gången känna att den sparkar och rör sig är ett under vare sig man är kristen eller inte. Men är man kristen och tror att barnet man väntar är en Guds gåva blir lovsången och tacksamheten så otroligt stor till vår Skapare. Själv så tittade jag och min man på Lennart Nilssons film om hur ett barn blir till när vi väntade vår första dotter. Vi spelade in alla filmerna som visades på tv och tittade en snutt var tredje vecka för att se hur vårt barn såg ut och hur hon växte i min mage. Hur man kan se detta, vara gravid och inte tro på en god Gud är för mig obegripligt.

Innan vi fick barn tänkte jag ofta på vad viktigt det skulle vara att vi bodde vid den bästa skolan och den mest barnengagerade församlingen när vi fick barn. Nu bor vi i Nykvarn i ett område med hus, parhus och radhus som ligger ganska tätt. Ingen bilväg finns utanför, så det är bara att öppna dörren så har man lekparken där. Det har verkligen varit ett helt perfekt ställe att vara föräldraledig på och nu när vår stora tjej börjat få gå ut själv och går till kompisar några hus bort så känns det jättebra. Men hur blir det när det är dags för skolan? Är detta den bästa skolan för våra barn? För någon vecka sedan kunde man i vår dagstidning läsa att det såldes knark på en av de tre skolorna. Skall våra barn gå då? Det är också väldigt stora barngrupper med klasser på över 30 elever. Kommer läraren kunna se våra barn och deras behov? Antagligen är detta funderingar som många föräldrar har i vårt land och vem vet om det är bättre i en annan del av landet? Kanske det bara är att acceptera att läget i våra skolor är så här nu och framöver. Som mamma känner jag ett otroligt starkt behov av att försöka utrusta våra döttrar för att klara av denna skolsituation. Redan på förskolan där vår äldsta dotter går märks det ju stor skillnad på barngrupperna från 90-talet när jag själv arbetade på en kristen förskola. Då hade vi 12 barn och var 3,5 vuxna och då var hälften över 3 år. Nu är det 15 småbarn på ibland 3 vuxna. Till hösten börjar vår stora dotter på syskonavdelningen och då blir det ännu fler barn per vuxen men vi kan bara hoppas och be att hon klarar av det och att hon hinner bli sedd och bekräftad.

En annan sak med förskolan är att barnen snabbt lär sig både det ena och det andra. Innan jag fick barn hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle prata med mina barn om spöken och monster så skulle de ju inte heller behöva bli rädda för dem och inte våga sova. Nu vet jag att det inte går att undgå sådant. Det finns överallt, på tv-program för barn, i filmer som Pippi, Alfons, i böcker med Pelle svanslös och Madicken. Det går inte att undgå, så redan i dessa unga år blir bibelordet om att vi skall leva i världen men inte av den en sanning. Gud bevara och beskydda våra barn.

Esther som är 3,5 år fick för någon månad sedan sin första Barbiefilm av sin pappa när de var på leksaksaffären. Jag var med så jag stod länge och läste och valde bland de olika filmerna som fanns. Till slut stannade jag för en som handlande om tre prinsessor och deras vänskap. Vi var i Norrköping när hon fick filmen så vi satte på den i den bärbara DVD:spelaren när vi skulle köra hem. Efter ett tag insåg jag hur otroligt läskig den var för vår dotter så jag var tvungen att sitta med vriden nacke i 1,5